Maddelistan

httpv://www.youtube.com/watch?v=dzgS2Ua6UkE

Vad gör man om man föds med en röst som är kusligt lik världens största jazzsångerska?

Svaret är: så fort man får chansen spelar man in låtar av Elliott Smith och skriver hellre egna sånger än åker världen runt med 25 evergreens. I alla fall om man är Madeleine Peyroux.

De flesta andra hade naturligtvis valt en lättare – och betydligt tråkigare väg.

Ofta tror människor att artistiska eller konstnärliga val bara handlar om ytterligheter. Att ställa sig längst ut på en kant och vara så mycket annorlunda man kan. I själva verket är det precis tvärtom. De svåraste och mest kontroversiella valen gör man nog inom en tradition, medan man fortfarande försöker stå kvar i sin omgivning. Att ställa sig utanför ett sammanhang är ju aldrig särskilt svårt.

Det är en av anledningarna att Peyroux är en spännande artist. Hon gör inga revolutioner, men hela tiden små oväntade val.

Det är faktiskt mer än man normalt brukar kunna begära, speciellt av människor som föds med en talang som gör att omgivningen nästan förväntar sig att de ska ta i en viss, förutbestämd riktning.

Eller som hon själv sjunger med den där spöklika Billie Holiday-rösten i den både sorgsna och trotsiga ”Damn The Circumstances” från senaste skivan:

Damn the circumstances / Life is hard enough

Damn the bones that rattle / Faith is good enough

Här är mina favoritmaddelåtar.