90-talstema: 1991

IMG_0129

En okvalificerad bildlärare i mörkaste Småland.

1991 var ett märkligt år och spellistan blev en spretig historia. Lyssna på den här.

Året inleddes med de sista skälvande tonerna av 80-talets svartrock: Fields of the Nephilim lade av för första gången och gav ut en liveplatta. The Sisters of Mercy hade precis gett ut vad som skulle visa sig vara deras sista platta.

Jag gick en journalistkurs på folkhögskola i Kungälv och sände närradio. Nonsens blandat med musik jag gillade. Bestämde mig under tiden för att inte bli journalist. Aldrig i livet. Men det var kul att klippa magnetband och göra sidlayout på vaxat papper. En av mina kurskamrater hade dator, resten av oss skrev alla uppgifter på skrivmaskin. Min maskin gjorde alla gemena a röda.

Jag blev pappa för första gången i april. Trodde mig veta att förhållandet inte skulle hålla och bestämde mig för att inte klippa håret förrän det tog slut. I vilket fall så gillade hon långt hår på killar. Vi höll ihop i fyra år och håret hann bli rejält långt. 1994 klippte jag mig. Då hade jag även lyckats ge min son det enda jag egentligen lovat mig själv att aldrig ge mina barn. Förmånen att växa upp under skilsmässoförhållanden.

I maj 1991 spelade The Sisters of Mercy i Hultsfred Folkets Park. Den är fortfarande en av de allra bästa konserter jag sett.

Från 1991 och framåt blev jag stammis på rockfestivaler, främst Hultsfred och Roskilde. Eftersom jag sällan hade pengar till slentrianköp av skivor eller kabelmusik i teven var det framför allt festivalerna som gav tillfälle att smaka på ny musik. Ett grönbete som fyllde en mage som skrek efter ny musik under vinterhalvåret. Efter att nästan ha festat bort The Jesus and Mary Chain på Roskilde 1989 var jag noga med att inte blanda alkohol och musik. Här breddades min musiksmak utanför synth och svartrock.

Efter sommaren arbetade jag som okvalificerad bildlärare på högstadiet under ett läsår innan jag fick sparken (eller ”vi har bestämt oss för att inte förlänga din anställning”). Kollegorna antydde att det var besvärande att jag låg mycket närmare eleverna i ålder och intressen, och att jag hade dåligt inflytande på dem. Vilket antagligen var helt rätt. Det här var bibelbälte och det är inte ett dugg svårt att vara ett dåligt inflytande. Under perioden var jag långhårig och klädde mig i svart: lappade byxor, luvtröja, spetsiga boots och skinnjacka. Kollegorna skämdes ögonen ur sig på studiedagarna. När vi hade friluftsdag cyklade jag med eleverna istället för att köra efter dem i bil som de andra lärarna. Under bildlektionerna lät jag ungarna teckna till musik som Nine Inch Nails och Ministry, men var noga att blanda med Peer Gynt, Carmina Burana, listpop och visor. Under hösten släpptes Nirvanas ”Nevermind” och plattan gick varm under lektionstid och håltimmar. Jag visste inte mitt eget bästa, 22 år gammal.

Ett år senare hade jag tillräckligt med fart för att ta mig bort från skogarna, till Uppsala och universitetsstudier.

90-talstema: 1990

Efter att ha upptäckt synten några år tidigare var det 1990 som jag började djupdyka i genren riktigt ordentligt, och 1990 var ett riktigt bra synt-år! Jag började hänga på Stadt Hamburg i Malmö och fick bland andra se Front Line Assembly där, Bill Leeb frågade mig var man fixade knark i Malmö och Johan 16 år gammal hade såklart ingen aning. Jag åkte till Valby hallen i Danmark och såg Depeche Mode för första gången på deras World Violation tour och såg senare Front 242 på Mejeriet i Lund. Jag köpte min första Nitzer ebb-platta vilket resulterade i att min kära mor var helt övertydad om att jag börjat knarka. Jag minns också tydligt en sen kväll med MTVs 120 Minutes när jag fick syn på Nine Inch Nails ”Head like a hole” och har varit helt såld på allt som Trent Reznor rört vid sedan dess. Jag fick på gymnasiet också kontakt med andra som gillade samma musik som mig, vilket var en ganska ny upplevelse och de introducerade mig för Ministry och Skinny Puppy.

Nu när jag ser tillbaks på 1990 och den musik som kom då och vad jag lyssnade på kan jag konstatera att det är nog framförallt 1990 som har definierat all musik jag har konsumerat under de följande 20 åren.

Lyssna på alla låtarna i Spotify.

80-talstema: 1989

Jag var 20 när jag flyttade hemifrån. Först ett bortkastat år i lumpen, men sen till 22 kvadrat på Delphi i Lund. Docenterna och Perssons Pack spelade ofta på krogen Chrougen, Mejeriet hade en fantastisk livescen och halva studiemedlet gick till Ginza i Nossebro.

Men nog om mig, vi har många låtar att redovisa.

Album från 1989

Spotify
Neil Young – Rockin’ in the free world
Maria McKee – I’ve forgotten what it was in you
Transvision Vamp – Baby I don’t care
Van Morrison – Have I told you lately
10000 Maniacs – Trouble me
Elvis Costello – Baby plays around
Lolita Pop – Tarzan on a big red scooter
Neneh Cherry – Manchild
Lenny Kravitz – Mr. Cab driver
Thåström – Hon o han
Alannah Myles – Black Velvet
Pixies – Here comes your man
D-A-D – Sleeping my day away
Mauro Scocco – Vem är han
The Jim Carroll Band – People who died
Tom Petty and the Heartbreakers – I won’t back down
The Sugarcubes – Regina
Morrissey – The last of the famous international playboys
Roy Orbison – You got it
The Pogues – Lorelei
The Hooters – 500 miles
The Wonder Stuff – Don’t let me down, gently
Lou Reed – Dirty blvd.
Shakespear Sister – You’re history
The Beautiful South – You keep it all in
Tone Loc – Funky Cold Medina
The B-52’s – Love Shack
R.E.M. – Stand
The Stone Roses – Fools gold
Chris Isaak – Wicked game
Public Enemy – Fight the power
James – Sit down
Ramones – Pet sematary
Michael Penn – No myth
The Waterboys – And a bang on the ear
Aerosmith – Janie’s got a gun
Texas – I don’t want a lover
Kirsty MacColl – Days
Malcolm McLaren – Something’s jumpin’ in your shirt

80-talstema: 1988

För några inlägg sedan ställdes frågan: Synthare eller hårdrockare? För mig fanns det på den tiden bara ett svar på den frågan. Hårdrockare. Naturligtvis.

Efter att ha inlett musiklyssnandet i 9–10-årsåldern (1983–84) med schlagermusik som Carola och Herreys dök plötsligt Twisted Sister upp i tv-rutan och sjöng sig rakt in i hjärtat. Tv-programmet var naturligtvis Bagen med Cia Berg. Det enda tv-program under den tiden som visade musikvideor. Vi hade bara två svenska tv-kanaler ännu. Läs mer om hela DDR-Sverige-epoken i Två nötcreme och en Moviebox.

När man väl hade tagit hårdrocken till sitt hjärta var det under en tid omöjligt att lyssna och offentligt uppskatta någon annan musik. Ung som man var. Detta var tack och lov något som förändrades, om inte annat så tack vare bandens egna influenser från bland annat punk och hardcore. Men några år fanns det bara hårdrock punkt.

Nu när vi är framme vid 1988 har det börjat explodera genrer, med thrash metal som det stora utropstecknet, men vi är fortfarande inte framme vid den svenska vågen av dödsmetall. På radio har en man ensam satt hårdrocken på kartan. Det är Pär Fontander och hans Rockbox som sedan 1985 har varit den stora nyhetskällan för oss som lyssnar på hårdrock. I programmet blandades låtar från de senaste skivorna, med demolåtar, livekonserter och intervjuer med band på turné i Sverige.

1988 är ett bra hårdrocksår. Mina absoluta favoriter är Metallica (som ju inte finns på Spotify) släpper sitt pompösa …And Justice For All och Queensrÿches magiska konceptalbum Operation: Mindcrime. Senare har jag turen att få se dem när de turnerar tillsammans i USA.

Listan är sammanställd genom att utgå från de låtar som spelades i Rockbox under 1988.

Året efter läggs Rockbox ner och det är uppror på skolan. Brev skrivs till SR.

Lyssna på låtarna i Spotify.

  1. Queensrÿche The Needle Lies
  2. Anthrax Be All, End All
  3. Slayer South of Heaven
  4. Megadeth Anarchy In The U.K.
  5. Ozzy Osbourne Tattooed Dancer
  6. Joan Jett & The Blackhearts I Hate Myself For Loving You
  7. Lita Ford Kiss Me Deadly
  8. Gary Moore After The War
  9. Iron Maiden The Evil That Men Do
  10. Helloween Eagle Fly Free

Lyssna på låtarna i Spotify.

80-talstema: 1987

Hej hej, 1987
Hej hej, 1987
På väg mot år 2000
Ser dej bara på video
På väg mot år 2000
Hör en röst som är svår att nå
1984 har dom sagt att det händer då
Det var mer än tre år sen och jag har jävligt svårt att förstå

(1987, NoIcE)

Eldkvarn spelade på Caesars Palace i Helsingborg. Det är fortfarande en av de bästa konserter jag sett, jag tror det blev 8 extranummer och publiken var såklart i högform. Dagen efter gav Måns Ivarsson dem en(1!) geting med motiveringen ”de kan bättre”.

Sverige vann hockey-VM för första gången sen 60-talet.

Cornelis, Peter Tosh, Buddy Rich och Andy Warhol dog.

Jag satt ofta hemma hos en kompis i hans källarrum med piltavla och prinsessan Stephanie på väggarna. Vi hörde på Smiths och Guns’n’Roses. Och Lloyd Cole, han var viktig.

Lite axplock från det årets låtar finns här, och på Spotify

U2 – With or without you
Vattendelaren ”The Joshua Tree” kom 1987 och fortfarande muttrar en del nostalgiker om ”det där jävla trädet” och ”det var annat förr”. Men detta är en fantastisk låt och U2 har gjort många bra låtar både före och efter ”trädet”. Många dåliga också.

Heart – Alone
So sue me.

Sisters of Mercy – This Corrosion
Jag har aldrig varit svartrockartypen, men vissa låtar fastnade förstås.

Guns’n’Roses – Sweet Child of Mine
Pure awesomeness.

Eldkvarn – Alice
Eldkvarn har gjort mycket bra, men detta pretentiösa epos är nog juvelen i kronan.

REM – It’s the end of the world as we know it

Vanessa Paradis – Joe Le Taxi
Jag tyckte hon rörde sig så bra i videon :)

Dead Kennedys – California Über Alles

Di Leva – Vem ska jag tro på
En svensk klassiker. Och som bäst var den nog i Roskilde 1988

Bruce Springsteen – Tougher than the rest
Typisk 80-talsöverproducerad men oj vad jag gillade den här. Och den spelades överallt ett tag

Vaya con dios – Don’t Cry For Louie
Några år senare såg jag Vaya con Dios i Lund, lite motvilligt. Den konserten får 9/10 i betyg, minst.

Ratata och Frida – Så länge vi har varann

Tom Waits – Innocent when you dream
Egentligen upptäckte jag nog inte Tompa förrän året efter, men jag kan liksom inte undgå den här låten.

Cure – Catch
En av mina absoluta favoritlåtar

John Mellencamp – Paper and Fire
Bredbent och grovhuggen americana-rock.

The Smiths – Girlfriend in a Coma

the Pogues feat Kirsty MacColl – Fairytale of New York
Den ultimata jullåten. Fantastiskt med tanke på att det inte är en jullåt.
Kirstys pappa var förresten Ewan MacColl som skrev Dirty Old Town. Som bland annat the Pogues gjorde en cover på.

Lloyd Cole – Jennifer she said

Midnight Oil – Beds are burning
Bättre då än nu

the Pretenders – Hymn to her
En sån där fantastisk låt som verkligen tar mig tillbaka till en annan tid. Apelsiner och nötter i TV-rummet i december, jodå.

80-talstema: 1986

1986 är ett mellanår, som jag har förvånande få minnen ifrån. Jag vet att jag inte mådde så speciellt bra under den här tiden, detta första året på gymnasiet. Jag hade visserligen flickvän i Billeberga, men det var aldrig allvarligt menat från någon av oss. Nya klasskamrater som jag med få undantag inte kände mig bekväm med. Men det var också allsång till Niels Jensens Kungarna Krigar på båten mellan Helsingborg och Helsingör, sött vitt vin och nattklubbar i Helsingborg, även om vi på den tiden kallade det för ”disco”. Det var för stora mängder billig folköl på golfbanan, där jag var den ständiga beer-caddien och det var Mexikansk Kebab(!) som standard på trötta söndagar. Det roliga med mexikansk kebab är att det var salladen som var stark, så oerhört stark dessutom.

Det är svårt att undvika det där mordet i Stockholm sent i februari. Inget blev sig väl riktigt likt efter den natten. Dan Hylander sjöng i ”Om än biten av frosten”: ”Under hot gick vi samman allt närmre, och såg vår oskuld förblöda i rännstenen bredvid”.

Tidningarna Schlager och Ritz slogs ihop till Slitz i mitten på 80-talet, och jag läste dem oftast från pärm till pärm. Alla jag kände hade full koll på the Coca Cola Eurochart top 50 på Music Box/SuperChannel och det var i stort sett den listan som DJ:n på Strandpaviljongen spelade på fredagarna.

Varken Kungarna Krigar eller Om än biten av frosten finns på spotify, men det gör dessa fräsiga bitar:
Hela listan
Eldkvarn – En kärlekshistoria
Prince & the Revolution – Kiss
Disneyland After Dark – Jonnie
The Smiths – Bigmouth Strikes Again
Owen Paul – My Favourite Waste of Time
ELO – Calling America
Elvis Costello – Brilliant Mistake
the Triffids – Chicken Killer
The Smiths – Panic
The Housemartins – Happy Hour
Madonna – Papa Don’t Preach
Imperiet – Saker som hon gör
Bangles – Manic Monday
Rod Stewart – Here To Eternity
Iggy Pop – Real Wild Child
Elvis Costello – I Want You

80-talstema: 1985

Det är 1985 och vi har köpt ny tv och en video. I dealen ingår att vi får hyra filmer för rabatterat pris. För första gången kan jag se film när som helst. Det känns som om vi väntat i evighet på detta, men egentligen är videofilmer fortfarande ganska nytt.

Den första videofilmen – överhuvudtaget – såg jag 80/81 och den första gången jag var inne i en videobutik och hyrde själv var 1983. Eftersom man var tvungen att vara 15 för att hyra hade vi med en lapp från en kompis mor. Hon visste antagligen inte att videobutikerna endast hade skräpskräckfilmer eftersom distributionen ännu inte hade kommit igång.

I mitt rum har jag en stereo med en fungerande kanal (vänster). Det gör att vissa skivor som jag köper under året låter märkligare än andra. Framförallt The Dukes of Stratosphear, som blir ännu mer psykedelisk.

Nyhetsflödet består av Boforsskandalen, flygplanskatastrofer och skolstrejker. Riksdagen beslutar att avveckla kärnkraften till 2010 (ehum), Bra Böcker ror i land dealen att ge ut Nationalencyclopedin, Steve Jobs lämnar Apple, Kungsträdgården är full av kravaller (vilket så småningom kommer att ge oss en mycket dålig film och en ny sorts kändis).

Björn Borg blir landets första turistambassadör, Thorbjörn Fälldin får kicken från Centerpartiet och Karin Söder efterträder som den första kvinnliga partiledaren i historien.

Palme berättar att han tänker göra ett statsbesök i Sovjet, vilket gör ett nätverk av högermilitärer vansinniga, eftersom de får för sig att han i hemlighet tänker sälja ut Sverige till kommunisterna. We Are The World spelas in, Coca-Cola skippar sin gamla smak och lanserar en ny: New Coke, som alla hatar, varpå företaget snabbt går tillbaka till den gamla igen. Tillbaka till framtiden har premiär, men den framtid vi alla tror ska komma ser ut ungefär så här.

Själv går jag i tvåan på Samhäll och har musikestetisk inriktning. Jag klagar i min dagbok på att vi inte ens får spela under rasterna när vi har dubbeltimme musik.

Linjevalet visar sig dock ha andra poänger. När de andra i klassen har språkprov får vi som läser musik ledigt hela förmiddagen och lyckas därför komma på ett extremt tidstypiskt koncept: kabelfest.

Vi dricker lite och ser på musikvideor hela natten på den nystartade engelska kabelkanalen Music Box. Jag tar bilder med min kamera, klistrar in dem i mitt fotoalbum och skriver KABELFEST!! med stora bokstäver. Det kommer att ta flera år innan jag blir mätt på att titta på musikvideor – och fem år innan jag själv får kabelt-tv.

För min del är 1985 ett mycket poppigare år än 1984, men den största förändringen handlar inte om musiken utan om texterna.

Jag klagar i dagboken på att Imperiets skiva är för lättviktig och upptäcker brådmoget att Thåström egentligen inte har särskilt mycket att säga. Jag trodde ju det, innan. Nu ser jag ju att Blå himlen blues, egentligen inte ligger särskilt långt från Johans Kindes texter.

Thåström: Jag älskar skuggan på Blå himlen bar. Jag går hit och dör en bit, en bit varje dag.

Kinde: Vilken tid som helst på dygnet alla veckans dar, det finns alltid någon där, du får alltid svar. Bestäm tid och plats – närmsta bar.

Motsatt är naturligtvis Lloyd Cole en gåva för en svårmodig gymnasist från Lund i behov av lite smartare tankar, men det samma kan sägas om en hel rad av de artister som släpper skivor samma år, till exempel Suzanne Vega, Prefab Sprout och Dream Academy.

Och även om jag tycker att Lloyds svarta polo och grå kavaj är det coolaste jag har sett, så blir på något sätt orden de nya kläderna 1985, när de stora tomma choserna från rockmännen börjar att förlora sin mening och ersätts av mer begåvade och vardagsnära texter.

I´m not asking over so much, I’m not asking to be understood, I’m just looking for a brand new friend.

(Brand new friend, Lloyd Cole)

Marlene watches from the wall, her mocking smile says it all

As she records the rise and fall, of every soldier passing

But the only soldier here is me, I’m fighting things i cannot see

I think it’s called my destiny, that I am changing.

(Marlene on the wall, Suzanne Vega)

You surely are a truly gifted kid, but you’re only as good as the last great thing you did.

And where have you been since then? Did the schedule get you down?

I hear you’ve got a new girlfriend. How’s the wife taking it?

(Moving the river, Prefab Sprout)

From the orchard to the foundry, from farms to the city night, everyone cracks if the price is right.

Ideals soon begin to fail. God must know by now: this love is not for sale

(This Love, Everything But The Girl)

Samtidigt dröjer sig domedagstonerna från 1984 fortfarande kvar, även om de kommer att mattas allt mer i takt med att Gorbatjov lanserar sin nya öppenhet. Ändå är 1985 året då Sting sjunger ord man i dag kan häpna över – men så då på riktigt kändes som ett behövligt statement:

We share the same biology

Regardless of ideology

Believe me if I say to you

I hope the Russians love their children too.

(Russians, Sting)

Medan The Style Council gör en hel platta om Thacher och Bowies This is not America kommer från filmen The Falcon and the Snowman (om en spionaffär i USA), som jag hyr och ser på vår nya video, förändrar Scritti Politti ljudbilden totalt med Cupid & Psyche ’85 och Ratata gör sitt bästa för att spela in en precis likadan skiva. Prince kastar ut hit efter hit och Mike Scott häpnar så mycket att han till slut skriver en låt om sin beundran för honom:

I spoke about wings

You just flew

I wondered, I guessed and I tried

You just knew.

(The Whole of the Moon, The Waterboys)

Plötsligt en dag spelar min svensklärare upp Imperiets version av Bellmans ”Märk hur vår skugga” för klassen. Thåström står och krumbuktar sig allt vad han kan på en kyrkogård. Läraren tycker att det är fantastiskt. Och det är Bellman! Men kollar man lite närmare är det ju så uppenbart att scenen bredvid gravstenen inte betyder någonting. Allt är bara tomma choser, fullt möjliga att sälja till en bred publik i en tid då ”rock” fortfarande lanserades som något ”farligt” och ”mot” något. Oklart vad.

När 1985 närmar sig 1986 går vi in i den mest bistra vinter jag kommer ihåg. Vissa dagar har jag två ytterrockar på mig. Palme, som precis har vunnit valet, mördas när det är som allra kallast. Hans favoritband, Hansson de Wolfe United, spelar på begravningen.

När livet är på riktigt, behöver man också ord som är på riktigt. Det upptäcker jag 1985. Även om jag så klart inte riktigt skulle ha formulerat det så då.

Utanför tullarna på andra sidan, när allting lugnat sig

Där finns en plats, där finns en stund att vila, väntande på dig

Utanför tullarna på andra sidan, där ska vi mötas sen

När alla sångerna har tonat ut, då träffas vi igen

(Utanför tullarna, Hansson de Wolfe United)

Lyssna på låtarna här.

Lloyd Cole & The Commotions

David Bowie

Tears for Fears

A-ha

Everything but the girl

The Dream Academy

Suzanne Vega

Prefab Sprout

The Style Council

Scritti Politti

Ratata

New Order

Lolita Pop

Killing Joke

The Cure

The Jesus and Mary Chain

Bryan Ferry

Imperiet

Lustans Lakejer

Sting

The Waterboys

Big Audio Dynamite

Prince

The Pogues

Talking Heads

Fra Lippo Lippi

The Dukes of Stratosphear

Midge Ure

Hansson de Wolfe United

80-talstema: 1984


Under en bröllopsmiddag för något år sedan fick min fru en mycket ung man till bordet.
Efter ett tag ställde han den typ av frågor som man ställer om man är mycket mycket ung och sitter och pratar med någon som är MYCKET MYCKET GAMMAL.
Och så plöstligt slank det ur honom: Men hur var det egentligen att växa upp under kalla kriget?

Det är en fantastiskt bra fråga. Jag kan inte säga att jag har ett bra svar på den, men när jag nu suttit och gått igenom all musik jag lyssnade på 1984, är det just domedagskänslan från det kalla krigets allra kyligaste år som dominerar.
Punkens roliga och levande fuck all-känsla hade för länge sedan glidit över i postpunkens gloom och det tidiga 80-talets arty syntexperiment hade upphört. 1984 var det som om tiden hade hunnit ikapp oss. Plötsligt var allt mycket mer på allvar, även för en 16-åring. Eller: kanske framförallt för en 16-åring.

Tiden präglades av det ständigt närvarande Hotet. På samhällskunskapen visade läraren en film om upprustningen och avblåste sedan lektionen eftersom han började att gråta.

– Allt känns så hopplöst, snyftade han.
No shit, Sherlock.

Oavsett vad dagens nyliberaler försöker föra fram för reviderad och halvljugen bild, så här 25 år efteråt, kommer den paniska känslan av att växa upp i en värld som var delad mellan Thacher och Reagan på ena sidan och en ännu inte sönderfallande Sovjetdiktatur på andra aldrig att försvinna när jag tänker tillbaka.
Brezjnev dog 1982 och efterträddes av Andropov, som dog i februari 1984.
Han efterträddes i sin tur av Tjernenko, som dog tretton månader senare, varpå Gorbatjov fick makten och inledde sina satsningar på glasnost och perestrojka.
Men det var först 1985.

När 1984 började leddes Sovjet av en man som hade rötter i den kommunistiska partistrukturen under andra världskriget. Östeuropa var slutet, förtryckt och vi visste egentligen inte så mycket om det. Ingen åkte dit.

Vissa historieskrivare anser att Reagan bidrog till diktaturens fall genom att öka upprustningen så mycket att den sovjetiska ekonomin kollapsade. Oavsett vilket fanns det ett pris för politiken – både för alla som drabbades av kollapsen och för dem som växte upp i den fria världen, präglade av den hysteriska tidsanda som politiken skapade.

1984 är detta närvarande överallt i musiken jag lyssnar på. Jag tror inte att jag tänker på det som något unikt – det här är ju vardag. Men i efterhand blir det så tydligt.

Big Countrys Flame of the West handlar om när Reagan besöker Irland.

”And many did believe him as he talked upon the square/ the spell he wove upon us fills my body with despair /…/ He had the voice of an angel and the face of a saint /…/ And in his eyes was the flame of the west/ Until it burns he never rests”.
Thomas Dolby sjöng om dissidenter. Att lyssna på Frankie Goes To Hollywoods Two Tribes känns fortfarande mer som att bli överkörd än att höra en låt. Det är svårt att säga om det var uppgivenhet eller frustration eller försök att förändra något som gjorde att en hel generation plötsligt dansade till nukleär undergångsdisco som nog måste sägas ha haft närmast primala kvaliteter för de berörda. Lenin och Thacher fanns på omslaget, för den som möjligtvis kunde missa poängen.

Och så fortsätter det.
I ett av sina finaste ögonblick sjunger Andy Partridge om världen efter kärnvapenkriget:

”Will you tell them about that far off and mythical land / About their leader with the famous face? / Will you tell them that the reason nothing ever grows in the garden anymore / Because he wanted to win the craziest race? /…/ Will you tell them that the reason why we murdered everything upon the surface of the world / So we can stand right up and say we did it in his name?”
Elvis Costello, som året innan skrivit några rasande Thacher-angrepp, riktar efter invasionen av Grenada också blicken mot Reagan och sjunger:

”They’re lighting a bonfire upon every hilltop in the land
Just another tiny island invaded when he’s got the whole world in his hands
And the Heavyweight Champion fights in the International Propaganda Star Wars There’s already one spaceman in the White
House what do you want another one for?”

Innan den bittert ironiska refrängen kommer:

”And the bells take their toll once again in victory chime
And we can thank God that we’ve finally got peace in our time”

Ett antal äldre trådar hänger dock kvar: Echo & the Bunnymen fortsätter på sin lite konstiga stig, Siouxsie likaså. Mockba Music är ungefär som Lustans fast något år för sent, The Alarm tjoar vidare (vad handlar den låten egentligen om?) och Squeeze gör en av sina sista bra låtar innan de packar ihop.

I efterhand verkar det ändå som om i stort sett vilken artist som helst från den här listan skulle kunna ha skrivit den typ av sånger som kom att definiera 1984 för mig. Många gjorde det också vid samma tid (Roger Waters hade gjort en hel platta om Thacher året innan och Ultravox:s Dancing with tears in my eyes, från samma skiva som Heart of the Country, är också en kärnvapenkatastrofsång).

Springsteens Born in The USA var naturligtvis mer intern ur ett USA-perspektiv, men den fond vi som lyssnare ställde skivan mot var väldigt tydlig.
Andra hanterade stressen i tidsandan på ett mer subtilt sätt. Så läser jag bland annat Psychedelic Furs Highwire Days. (Speciellt med tanke på en annan låt på samma skiva där refrängen går: ”Here come cowboys / They’re no fun at all”)

Samtidigt pågår också en rörelse inåt i den musik jag lyssnar på vid den här tiden. Cocteau Twins får för första gången ihop alla trådar på Treasure och skapar något som än i dag är rätt märkvärdigt. Vill man psykologisera kanske man skulle kunna säga att det här dödsläget, allt det paniska, också skapade en generation som vände sig bort från det politiska och istället försvann inåt. Med den äran. Sylvians Brilliant Trees går fortfarande rakt genom själen.

Tja, hur var det då att växa upp under kalla kriget? Ungefär så här.
Och där stod man i sin kavaj och försökte vara vuxen. När jag ser tillbaka har jag lätt att förstå min lärares känslor när han avbröt lektionen.
Lyssna på låtarna här.

Big Country
Thomas Dolby
Ultravox
Frankie Goes To Hollywood
Aztec Camera
XTC
Elvis Costello
The Style Council
The Psychedelic Furs
Bruce Springsteen
Echo & The Bunnymen
Joe Jackson
Eldkvarn
Mockba Music
The Alarm
Siouxsie and the Banshees
Squeeze
Roger Waters
Cocteau Twins
This Mortal Coil
David Sylvian

80-talstema: 1983

Det är knappt man minns det nu längre. Hur det var när musik inte fanns i överflöd.
Jag brukade gå till stadsbiblioteket och lyssna på musik. Man valde bland skivomslagen och gav dem till personalen bakom disken. Först vill jag lyssna på den HÄR, sedan DENNA och sist DEN HÄR.
Sedan satt jag där och lyssnade och tänkte aldrig en enda gång att jag skulle köpa skivorna, eftersom det ju inte gick att äga all musik man ville ha. Det var alldeles för dyrt.

1983 började jag att jobba varje onsdag efter skolan. Jag delade ut en gratistidning som Arbetet gav ut och som innehåll allt featurematerial från veckan. Ganska smart sätt att fixa mer annonspengar, får man nog säga. Alla mina pengar som jag tjänade gick till skivor och musikinstrument.
Eftersom Arbetet var Arbetet, var lönen fantastiskt bra. En socialdemokratisk tidning vid den här tiden hade nämligen inga som helst ambitioner att utnyttja sin arbetskraft. Åtminstone inte tidningsutdelarna. Faktum är att jag tjänade betydligt mer i timmen på att dela ut tidningar för Arbetet 1983 än vad jag gör när jag skriver frilansartiklar för landsortspressen i dag. Och när det var jul skickade Arbetet en fin julklapp och tackade för året som gått.

Mitt område var studentkvarteren. Jag passerade AF, Kalmar nation, Malmö nation, Lunds nation och alla små fina gathus däremellan. Rundan tog mellan en och två timmar, beroende på hur noggrann jag var. Jag fick betalt för tre.
Från studentrummen dånade musiken. En gång blev jag ståendes på gatan bakom Östgöta nation och hörde hela U2:s War, som precis hade släppts, men som ingen av mina vänner hade köpt ännu.
Jag berättade det i skolan dagen efter: jag har hört den. Vardå? undrade mina vänner. På gatan utanför Östgöta. 40 minuter på en trottoar.
Jag kommer ihåg att jag tänkte att jag skulle bli student och ligga i sängen i mitt studentrum och lyssna på skivor hela dagarna. Istället för att dela ut tidningar. Istället för att ha matte och fysik.

Sett ur dagens ögon var 80-talet ett närmast censurerat mediesamhälle. Två tv-kanaler, tre radiokanaler. Det gick liksom inte bara att slå på och förvänta sig musik.
1982 fick Lund tillstånd att börja sända närradio, som ett led i något slags nationellt test. Var vi verkligen mogna för detta i Sverige? Det skulle dröja nästan 20 år innan radion släpptes helt fri.
Lundastudenternas LSAF blev alltså den första kanalen som man kunde lyssna på som strömusikradio. Skillnaden mot P3 var enorm. Också i låtvalet.
För att få veta något om ny musik hängde vi annars på bibblan, gick runt i skivaffärerna och läste Schlager. Om och om igen.
Det finns nog inte en enda artist på den här listan som jag inte hade läst en artikel om i Schlager innan jag hörde skivan. Det fanns alltså ett tidsgap mellan journalistiken och musiken som spelade roll för både texterna och skivorna. Numera är det ofta tvärtom: musikjournalistiken publiceras i ett läge där lyssnaren ofta har haft möjlighet att höra skivorna samma sekund som de släpps. Inte så märkligt om dagens publik inte lusläser texterna på samma sätt som vi gjorde med Schlager.

Jag har försökt göra en lista som bygger på den musik som jag verkligen lyssnade på, mina favoriter från 1983, skivor som också släpptes samma år. I efterhand är det lätt att sortera bort sådant som inte riktigt överlevde tiden. Jag har gjort mitt bästa för att låta bli. Det här är vad som fanns i min vita och mycket dåliga Walkmankopia Tristar när jag cyklade till skolan. Fast allt gick långsammare då, eftersom hastigheten i den var kass.

Jag klippte mig förresten själv dagen innan skolfotot ovan. Good thinking, Batman.

Lyssna på låtarna här

• Aztec Camera

• New Order

• The Police

• Echo & The Bunnymen

• U2

• The Waterboys

• Imperiet

• The Alarm

• Talking Heads

• Neil Young

• The Style Council

• Elvis Costello

• Lolita Pop

• Ratata

• Reeperbahn

• Pretenders

• David Bowie

• Cocteau Twins

• The The

• Big Country

80-talstema: 1982

SYNTH ELLER HEAVY?

Mycket hände mellan 1981 och 1982. I mitt huvud. Från att ha gått sista året på mellanstadiet till att gå första året på högstadiet. Jag flyttade från Eskilsminne till Ringstorp och bytte skola från Elineberg till Magnus Stenbock. Det säger dig förstås ingenting om du inte har bott i Helsingborg. Här grundlades min framtida musiksmak i frågan ”synth eller heavy?”. Och medan vi skapade oss en identitet i musiken körde hela skolan ner i nynazistisk sumpmark.

Förutom högstadiegemenskapens hårda skolning skapades musiksmaken under det här året av Smash Hits (tidskrift), Poporama (radio) med Kaj Kindvall innan han startade Tracks (vilket snabbt svarar på frågan om det fanns musik, radio och Kaj Kindvall före Tracks) och Måndagsbörsen.

Radion spelades in med Sony dubbelkassettradio och redigerades ner till blandband med de bästa låtarna. Just att spela in allt var viktigt eftersom man aldrig visste vad som skulle vara bra och missade du låten så var det snudd på omöjligt att hitta den igen. Om du inte kom ihåg namnet och köpte vinylsingeln på Tempo eller lyssnade på reprisen.

Heta Vax, världens bästa skivbutik, var fortfarande framtid.

Så här kommer min lista från 1982. Getting better.

1982

1982 på spotify

  1. Fast As A Shark – Accept
  2. Goody Two Shoes – Adam & The Ants
  3. I Want Candy – Bow Wow Wow
  4. Down Under – Men At Work
  5. Do You Really Want To Hurt Me – Culture Club
  6. Too Shy – Kajagoogoo
  7. Poison Arrow – ABC
  8. Läppar tiger, ögon talar – Lustans Lakejer
  9. The Lunatics (Have Taken Over The Asylum) – Fun Boy Three
  10. Waiting For The Train – Flash & The Pan
  11. Hungry Like The Wolf – Duran Duran
  12. Promised You A Miracle – Simple Minds
  13. Talk Talk – Talk Talk
  14. Peek-A-Boo – Devo
  15. Don’t Go – Yazoo