80-talstema: 1985

Det är 1985 och vi har köpt ny tv och en video. I dealen ingår att vi får hyra filmer för rabatterat pris. För första gången kan jag se film när som helst. Det känns som om vi väntat i evighet på detta, men egentligen är videofilmer fortfarande ganska nytt.

Den första videofilmen – överhuvudtaget – såg jag 80/81 och den första gången jag var inne i en videobutik och hyrde själv var 1983. Eftersom man var tvungen att vara 15 för att hyra hade vi med en lapp från en kompis mor. Hon visste antagligen inte att videobutikerna endast hade skräpskräckfilmer eftersom distributionen ännu inte hade kommit igång.

I mitt rum har jag en stereo med en fungerande kanal (vänster). Det gör att vissa skivor som jag köper under året låter märkligare än andra. Framförallt The Dukes of Stratosphear, som blir ännu mer psykedelisk.

Nyhetsflödet består av Boforsskandalen, flygplanskatastrofer och skolstrejker. Riksdagen beslutar att avveckla kärnkraften till 2010 (ehum), Bra Böcker ror i land dealen att ge ut Nationalencyclopedin, Steve Jobs lämnar Apple, Kungsträdgården är full av kravaller (vilket så småningom kommer att ge oss en mycket dålig film och en ny sorts kändis).

Björn Borg blir landets första turistambassadör, Thorbjörn Fälldin får kicken från Centerpartiet och Karin Söder efterträder som den första kvinnliga partiledaren i historien.

Palme berättar att han tänker göra ett statsbesök i Sovjet, vilket gör ett nätverk av högermilitärer vansinniga, eftersom de får för sig att han i hemlighet tänker sälja ut Sverige till kommunisterna. We Are The World spelas in, Coca-Cola skippar sin gamla smak och lanserar en ny: New Coke, som alla hatar, varpå företaget snabbt går tillbaka till den gamla igen. Tillbaka till framtiden har premiär, men den framtid vi alla tror ska komma ser ut ungefär så här.

Själv går jag i tvåan på Samhäll och har musikestetisk inriktning. Jag klagar i min dagbok på att vi inte ens får spela under rasterna när vi har dubbeltimme musik.

Linjevalet visar sig dock ha andra poänger. När de andra i klassen har språkprov får vi som läser musik ledigt hela förmiddagen och lyckas därför komma på ett extremt tidstypiskt koncept: kabelfest.

Vi dricker lite och ser på musikvideor hela natten på den nystartade engelska kabelkanalen Music Box. Jag tar bilder med min kamera, klistrar in dem i mitt fotoalbum och skriver KABELFEST!! med stora bokstäver. Det kommer att ta flera år innan jag blir mätt på att titta på musikvideor – och fem år innan jag själv får kabelt-tv.

För min del är 1985 ett mycket poppigare år än 1984, men den största förändringen handlar inte om musiken utan om texterna.

Jag klagar i dagboken på att Imperiets skiva är för lättviktig och upptäcker brådmoget att Thåström egentligen inte har särskilt mycket att säga. Jag trodde ju det, innan. Nu ser jag ju att Blå himlen blues, egentligen inte ligger särskilt långt från Johans Kindes texter.

Thåström: Jag älskar skuggan på Blå himlen bar. Jag går hit och dör en bit, en bit varje dag.

Kinde: Vilken tid som helst på dygnet alla veckans dar, det finns alltid någon där, du får alltid svar. Bestäm tid och plats – närmsta bar.

Motsatt är naturligtvis Lloyd Cole en gåva för en svårmodig gymnasist från Lund i behov av lite smartare tankar, men det samma kan sägas om en hel rad av de artister som släpper skivor samma år, till exempel Suzanne Vega, Prefab Sprout och Dream Academy.

Och även om jag tycker att Lloyds svarta polo och grå kavaj är det coolaste jag har sett, så blir på något sätt orden de nya kläderna 1985, när de stora tomma choserna från rockmännen börjar att förlora sin mening och ersätts av mer begåvade och vardagsnära texter.

I´m not asking over so much, I’m not asking to be understood, I’m just looking for a brand new friend.

(Brand new friend, Lloyd Cole)

Marlene watches from the wall, her mocking smile says it all

As she records the rise and fall, of every soldier passing

But the only soldier here is me, I’m fighting things i cannot see

I think it’s called my destiny, that I am changing.

(Marlene on the wall, Suzanne Vega)

You surely are a truly gifted kid, but you’re only as good as the last great thing you did.

And where have you been since then? Did the schedule get you down?

I hear you’ve got a new girlfriend. How’s the wife taking it?

(Moving the river, Prefab Sprout)

From the orchard to the foundry, from farms to the city night, everyone cracks if the price is right.

Ideals soon begin to fail. God must know by now: this love is not for sale

(This Love, Everything But The Girl)

Samtidigt dröjer sig domedagstonerna från 1984 fortfarande kvar, även om de kommer att mattas allt mer i takt med att Gorbatjov lanserar sin nya öppenhet. Ändå är 1985 året då Sting sjunger ord man i dag kan häpna över – men så då på riktigt kändes som ett behövligt statement:

We share the same biology

Regardless of ideology

Believe me if I say to you

I hope the Russians love their children too.

(Russians, Sting)

Medan The Style Council gör en hel platta om Thacher och Bowies This is not America kommer från filmen The Falcon and the Snowman (om en spionaffär i USA), som jag hyr och ser på vår nya video, förändrar Scritti Politti ljudbilden totalt med Cupid & Psyche ’85 och Ratata gör sitt bästa för att spela in en precis likadan skiva. Prince kastar ut hit efter hit och Mike Scott häpnar så mycket att han till slut skriver en låt om sin beundran för honom:

I spoke about wings

You just flew

I wondered, I guessed and I tried

You just knew.

(The Whole of the Moon, The Waterboys)

Plötsligt en dag spelar min svensklärare upp Imperiets version av Bellmans ”Märk hur vår skugga” för klassen. Thåström står och krumbuktar sig allt vad han kan på en kyrkogård. Läraren tycker att det är fantastiskt. Och det är Bellman! Men kollar man lite närmare är det ju så uppenbart att scenen bredvid gravstenen inte betyder någonting. Allt är bara tomma choser, fullt möjliga att sälja till en bred publik i en tid då ”rock” fortfarande lanserades som något ”farligt” och ”mot” något. Oklart vad.

När 1985 närmar sig 1986 går vi in i den mest bistra vinter jag kommer ihåg. Vissa dagar har jag två ytterrockar på mig. Palme, som precis har vunnit valet, mördas när det är som allra kallast. Hans favoritband, Hansson de Wolfe United, spelar på begravningen.

När livet är på riktigt, behöver man också ord som är på riktigt. Det upptäcker jag 1985. Även om jag så klart inte riktigt skulle ha formulerat det så då.

Utanför tullarna på andra sidan, när allting lugnat sig

Där finns en plats, där finns en stund att vila, väntande på dig

Utanför tullarna på andra sidan, där ska vi mötas sen

När alla sångerna har tonat ut, då träffas vi igen

(Utanför tullarna, Hansson de Wolfe United)

Lyssna på låtarna här.

Lloyd Cole & The Commotions

David Bowie

Tears for Fears

A-ha

Everything but the girl

The Dream Academy

Suzanne Vega

Prefab Sprout

The Style Council

Scritti Politti

Ratata

New Order

Lolita Pop

Killing Joke

The Cure

The Jesus and Mary Chain

Bryan Ferry

Imperiet

Lustans Lakejer

Sting

The Waterboys

Big Audio Dynamite

Prince

The Pogues

Talking Heads

Fra Lippo Lippi

The Dukes of Stratosphear

Midge Ure

Hansson de Wolfe United

3 reaktioner till “80-talstema: 1985”

  1. Fantastiskt skrivet! Extra spännande läsning för mig som är född 1976, jag har inga egna musikminnen från första hälften av 1980-talet.

Kommentarer kan inte lämnas på detta inlägg.