Eftersom jag sedan en tid tillbaka jobbar med Popstad Lund – ett projekt som försöker ta reda på vad popkulturen mellan 1971 och 1996 förändrade för de människor som kom i kontakt med den – har jag funderat en hel del över vad det egentligen var som hände med mig själv mot slutet av 70-talet och början av 80-talet.
Problemet är att ju mer man tänker, desto mer komplex blir bilden av vad som egentligen påverkade och varför. Ju fler frågor man ställer, desto färre svar har man.
Varför gillade jag The Beach Boys samtidigt som The Clash? Hur kom det sig att steget från Ebba Grön till Hansson de Wolfe United var så naturligt att jag inte ens funderade över det?
Jag har försökt göra en lista över den musik som präglade mig när jag var mellan 11 och 13. Kriteriet har varit att jag skulle minnas när jag hörde musiken för första gången. Och hur jag kände.
På andra sidan de här låtarna – egentligen bara några månader bort i tid räknat – finns en explosion av musik och grupper: Eldkvarn, Lolita Pop, Commando M Pigg, Costello, XTC, Springsteen, Joy Division, Ultravox, Echo & The Bunnymen, och så vidare, men det hade blivit ohanterligt att gå in på, utan att dela upp och kategorisera.
För mig var punken lite som om det plötsligt kom en ny årstid. Jag hade aldrig hört något liknande innan – och ändå var det fullkomligt naturligt att det skulle låta precis som det gjorde.
Paper Moon kan kanske tyckas vara lite apart. Men det var den första låten som jag någonsin tyckte om och det skulle vara fel att inte ha med den. Jag minns hur jag satt på golvet, kanske 4 eller 5 år gammal, och för första gången kände känslan att det här, det vill jag höra igen. Utan att kunna förklara varför. Egentligen är ju det något av det mest märkvärdiga, vad som händer inom oss när vi hör musik.
• The Clash
• Stiff Little Fingers
• Sex Pistols
• The Beach Boys
• Ebba Grön
• Ella Fitzgerald
• The Specials
• The Police
• Roxy Music
• Madness
• Hansson de Wolfe United