[Repris] Det här är ett gammalt inlägg. Jag skrev det för en utmaning för drygt tre år sedan: 12 låtar som format mig på ett eller annat sätt. De senaste dagarnas inlägg ligger väldigt nära den utmaningen och jag har svårt att bräcka den lista jag gjorde då. Alltså publicerar jag den igen, men eftersom det inte finns ett bestämt antal platser på listan den här gången låter jag den svälla. Inte lika skarpt urval men något fler nyanser. Håll till godo.
– – –
Who Are You?
I … I hardly know, sir, just at present – at least I know who I WAS when I got up this morning, but I think I must have been changed several times since then.
Lewis Carroll, Alice’s Adventures in Wonderland
– – –
Mymlan har knåpat ihop en utmaning för var och en att roa sig med under julen. Välj ut tolv låtar som är viktiga för dig. Utmaningen har sysselsatt bakhuvudet under mellandagarna. Ett första urval bestod av ett trettiotal låtar som sen skurits ner och fyllts på tills antalet blev tolv. Som blev tjugo som blev tolv igen. Nu får det räcka. Musik har alltid varit viktigt för mig och att försöka uttrycka sig själv i tolv låtar är inte svårt. Det är omöjligt.
Innan någon anklagar mig för att fuska och att ta med för många låtar och jag vet inte vad: Här är den nya listan med tjugosex låter (Här är den gamla listan med varken mer eller mindre än tolv låtar.)
Jag anser min musiksmak vara bred. Listan har däremot blivit en väldigt smal lista från den tid då mitt musikintresse växte sig starkt. Det har blivit en sån där “origin”-historia som är så populärt i serier och film; en prequel, Year Zero, Ring 0 eller en Hobbiten till Trilogin om Härskarringen.
I mitt fall handlar det om 80-talet, särskilt perioden mellan 1984 och 1989, från 15 till 20 eller från DM till NIN.
Pausmusik. 1976-77: Ett av mina första musikminnen är Sex Pistols på en bandspelare på fritids. Vi satt och ritade robotar. En av kompisarna hade lånat ett band av sin storebror. Jag vill minnas att brorsan hade sett dem på Mogambo i Helsingborg. Det kan också vara en efterkonstruktion. På fritids spelades även Sweet med tokmycket bas så att det skorrade i den gamla bandaren. Som då naturligtvis måste ha varit splitterny. Hemma rullade They’re Coming To Take Me Away, Ha-Haaa! med Napoleon XIV som jag spelat in från radio.
I mitten av 80-talet lyssnade alla på Depeche Mode. Min första riktiga konsert var DM på Olympen i Lund 1985. Året innan spelade de på AF och då var alla de tuffa syntharna där. Vid den här tiden var Depeche på något sätt så självklara att de blir ointressanta. Det var synthbanden som inte var Depeche Mode som väckte musikintresset ordentligt: Portion Control, DAF, Front 242 och så vidare. Men först: Fad Gadget.
1. Fad Gadget: Collapsing New People
Fad Gadget (eller Frank Tovey) var den förste att skriva skivkontrakt med Mute Records som var skivbolaget med stort S under 80-talet*. Fad Gadget hade det som Depeche Mode inte hade: dissonans, teatraliska utspel och ett visst mått galenskap. Han var inte “yeah!”,”come on!” och “awright!” som Dave Gahan, utan smetade in sig i raklödder och fjädrar och spelade på glasflaskor. Collapsing New People spelades in i Berlin och var inspirerad av Einstürzende Neubauten som 1984 hade släppt sina två första plattor, Kollaps och Zeichnungen des Patienten O.T., samt livekassetten 2×4. I jämförelse med Depeche Mode 1984 var det här helt galet och gjorde djupare intryck i den av Thompson Twins uppmjukade pojkhjärnan.
2. Covenant: Figurehead
De tidiga skivorna med Front 242 är Helsingborg och utomhus för mig. De är en stor bandspelare på norr runt Hamilton House, Fria bad, Margarethaplatsen och Magnus Stenbockskolan. Tidig Front 242 är också en konsert på Stadt Hamburg i Malmö 1986, då samma pojkar som drev omkring och gapade i kör till U-Men, Funkhadafi och Lovely Day, blev helt överkörda av de tuffa männen på scen. Krutröken låg tät. På hemvägen bestämde vi oss för att starta ett synthband och erövra världen. Därmed är Front 242 också två tredjedelar av Covenant. Vid första samlingen i källaren där maskinerna ställdes upp på ett pingisbord var även den sista tredjedelen på plats. Det embryoniska synthbandet drevs vidare av dem som hade tillräckligt motivation (och talang) för att göra allvar av löftet. Efter ett antal transmutationer bildades ett nytt band som efter ännu ett antal namnbyten blev Covenant. Pojkarna i bandet har betytt väldigt för mig sedan högstadiet. Intresset för deras musik har växt med tiden, i takt med att jag hittade tillbaka till den elektroniska musiken. Vi kommer ju från samma dalgång. Figurehead var den första låt jag fastnade för ordentligt.
Bonusvideo: Front 242, Lovely Day (Live 1985)
Och förresten, var inte orolig, jag kommer att ha mycket mindre att säga om de senare låtarna på lista.
Pausmusik. 1978-79: Det handlar om robotar igen. Första gången jag hörde Kraftwerk var det i samband med den allmänna Star Wars-yran som rådde efter första filmen. Vi sprang omkring med rymdpistoler och räddade busslaster av rymdprinsessor från onda rymdskurkar. Kompisen som spelade The Robots för mig presenterade den som rymdmusik och vi sjöng glatt med. Därmed låg Kraftwerk länge på samma nivå som smurfarna för mig. Käcka poplåtar med röstförvrängning. Jag hade helt enkelt svårt att ta dem på allvar.
3. Blue For Two: The Ships
Jag har aldrig varit mycket för att dansa. Utekväll har ofta betytt konserter. Och Freddie Wadling avnjuts med fördel live. Han har Sveriges bästa rockröst, visröst och det är med glädje jag nu sätter på dotterns Min skattkammare, där Freddie tolkar Trollkarlen, Jag är det fulaste som finns och Världens Bästa Karlsson. Barnskivor kan annars vara ganska nervpåfrestande. Sen har vi Leather Nun, Cortex, Mobile Whorehouse, Fläskkvartetten, soloplattorna och alla inhopp hos andra artister. Blue For Two har varit bland de bästa svenska banden sedan första plattan. Ships var ofta den sista låten på deras konserter.
Bonusvideo: Ships finns inte på YouTube så det fick bli Eye of the Storm (ovan) och Like an Egyptian (nedan)
4. Laurie Anderson, Language is a Virus from Outer Space
O Superman från Big Science hörde jag första gången i något kulturprogram på SVT, oklart vilket. Den bet sig fast och ville inte släppa. Låten fanns också med i en skolteaterpjäs med Pontus Platin som vi tvingades gå på. Om mobbing, rökning eller narkotika. Eller så var inte Pontus Platin alls inblandad och det är bara jag som glömmer ihop allting i en enda röra. Language is a virus (from outer space) var en så där härligt oväntad hit, eller så var den inte det. Kanske var den det bara för mig, som spelade in den från Tracks på radio och lyssnade på den om och om igen på ett av de där blandbanden som alla producerade. Live-boxen United States ville jag åtminstone ha, men den kostade för mycket (import på Heta Vax). Tack, Spotify! Hur som helst, Laurie Andersons rytmiska ordlekar vill jag ha med på listan.
5. The Sisters of Mercy: Amphetamine Logic
I samband med en blöt semesterresa till Cypern sprack synthmembranet och kläderna blev huvudsakligen svarta. Ny musik släpptes in, gitarrbaserad musik. Mina medresenärer introducerade band som Joy Division och inte minst rätt dans, rätt sätt att röka cigaretten och rätt pose för att grubbla över livets mörker (gjordes med fördel sittande i en regnvåt gränd). Men framför allt var det plattor av The Sisters of Mercy och hämndbandet The Sisterhood som slog an. Sisters blev ett stående inslag på alla fester och utekvällar under resten av gymnasietiden och flera år därefter. Anaconda, Alice, Reptile House och inte minst Temple of Love. Jag slet ut vinyltolvorna och när även First And Last And Always var slut gick jag ut och köpte min första cd-spelare och de två album som då hade släppts.
Vi såg bandet live 1991 i Hultsfreds Folkets Park. En helt fantastisk konsert. När de sista tonerna klingat ut klev vi aningen vimmelkantiga ut i vårmörkret, till tonerna av Ingemar Nordströms band som spelade på dansbanan intill, övertygade om att bättre än så här det blir det bara inte. Det kan faktiskt ha varit sant. Ingmar Nordströms upplöstes samma år och The Sisters of Mercy har inte släppt någon platta sedan dess.
Bonusvideo: Alice (ovan) hade varit rätt låt, men den finns inte på Spotify. Amphetamine Logic är nästan rätt.
6. Fields of the Nephilim: The Watchman
Fields of the Nephilim var mer goth än vad The Sisters of Mercy någonsin var. Sisters var skumma barer, Newsweek, öl och kanske några piller; Nephilim var rött vin, inkunabler, kandelabrar och dammiga ruiner. Kan man låta bli att älska band som pudrar mjöl på scenkostymerna, gärna drar ut sina låter över tio minuter och fyller dem med Lovecraft-referenser, religion och magi? Inte jag. Deras plattor var dessutom så snygga att jag hängde upp dem på väggen när vinylen byttes mot cd.
Bonusvideo: Fields of the Nephilim, Last Exit for the Lost
7. Nick Cave and the Bad Seeds, The Carny
Det är något filmiskt över Nick Cave. Han är inte bara sångare (punk, visa, pop, rock whatever) utan målar upp miljöer och berättar historier som är små filmer av ljud (eh, ja, eller nåt). Det är mörkt, smutsigt, ofta brutalt och gammeltestamentligt. I The Carny berättar han en historia som påminner om Tod Brownings The Freaks och Alejandro Jodorowskys Santa Sangre.
Något av det första jag hörde av Nick Cave var hans framträdande i Wim Wenders Himmel över Berlin. Något av det första jag hörde av Tom Waits var hans roll i Jim Jarmusch Down By Law. Den rösten. Tom Waits skulle varit med på den här listan om Swordfishtrombones, Bone Machine, Blood Money eller Real Gone funnits på Spotify.
Bonusvideo: Nick Cave and the Bad Seeds i “Himmel över Berlin”
Och på tal om religion…
8. The The: Armageddeon Days (Are Here Again)
Jag såg The The i Köpenhamn i samband med att Mind Bomb släpptes (1989). Då var det den bästa konsert jag någonsin sett. Mind Bomb är inte bara en av de bästa plattor jag köpt, den är dessutom snygg. Ännu en av dem som hängdes upp på väggen när vinylen byttes ut.
9. The Pixies: Where Is My Mind?
Långt innan fimen Fight Club, till och med innan boken Fight Club, fanns en platta som hette Surfer Rosa. På den fanns enbart bra musik av ett band som hette The Pixies. En kompis sa till mig att han hört en låt hemma hos en annan kompis, en låt som han var helt säker på att jag skulle gilla. I efterhand undrade jag varför. Men han hade rätt.
Jag tror att det är någonting med nonsens, non-sequiteur, absurdism, patafysik, I am the Walrus, Alice i Underlandet, Liftarens guide till galaxen, kaosmagi, mytologi, fantastik … någonting. Jag landar ofta där. Eller så är den bara ding.
10. Pop Will Eat Itself, Wise Up! Sucker
Pop Will Eat Itself var det första band jag såg på den första rockfestival jag besökte. Det kan ha varit Laibach också, kommer inte riktigt ihåg ordningen. Det kan ha varit den andra festivalen också. Vi hann i vilket fall som helst inte fram i tid till Trance Dance. Det var jag naturligtvis inte ledsen för. Ugly, There is no love between us anymore och Can U Dig It var perfekta för festivalstämningen. Tillsammans med de vintetrorna från Helsingör.
Poppies låtar ger dessutom en bra sammanfattning av den populärkultur jag stoppade i mig i slutet av 80-talet: MTV (och frågesporten Remote Control), The Fabolous Furry Freak Brothers, Twilight Zone, Run DMC, Bruce Wayne/Batman, Marvel/DC, Alan Moore (med V for Vendetta och högaktuella Watchmen), Terminator, Alien (och skådisen Harry Dean Stanton), The Warriors, Total Recall, Blade Runner (and so on and so forth) och tonvis med skräckfilm.
Can U Dig It gick inte att bädda in men U Can Dig It här.
Och missa inte skräcklistan här.
Bonusvideo: Pop Will Eat Itself, There Is No Love Between Us Anymore
Pausmusik. 1980-1983: Nix. Inga fler robotar.
11. Nine Inch Nails: Wish
1989 blev synthen rumsren igen. Eller tvärtom egentligen. Jag kunde ta Kraftwerk på allvar och kunde åter lyssna på Depeche Mode. Jag upptäckte Ministrys Twitch och Nine Inch Nails släppte Pretty Hate Machine. Några år senare kom Wish och det var helt rätt, igen. Och Trent Reznor går från klarhet till klarhet 20 år senare. Good show!
Bonusvideo: Nine Inch Nails, The Great Destroyer (live)
Om vi nu fortfarande har Frank Tovey i skallen när vi går in på refrängen (ok, fel metafor).
Collapsing New People var inspirerad av Einstürzende Neubauten. Bandet bidrog med slagverk på 12″-mixen så jag upprepar låt 1 innan finalen.
Bonuslåt: Fad Gadget, Collapsing New People (Berlin Mix)
Frank Tovey dog 2002 när hans svaga hjärta till slut gav upp. Neubauten firar 30 år som band 2010. Jag fyller 40 i år och har följt bandet i 25 år. Tröttnar inte. Men vad gammal jag har blivit. Och nu slår jag knut på mig själv i ett försök att få ihop en slutkläm, men misslyckas och ni slipper därmed en rejäl fanfar. Nu får det räcka. Det här var mina tolv låter.
12. Einstürzende Neubauten: Silence is Sexy
Den långa listan (2011)
- Napoleon XIV: They’re Coming To Take Me Away, HA-HAAA!
- Kraftwerk: The Robots
- Yazoo: Nobody’s Diary
- Siouxsie and the Banshees: Cities In Dust
- Fad Gadget: Collapsing New People
- Front 242: Funkhadafi
- Covenant: Like Tears In Rain
- Einstürzende Neubauten: Yü-Gung
- Cortex: The Freaks
- Blue For Two: Ships
- Laurie Anderson: Language Is A Virus
- Bauhaus: Lagartija Nick
- Nick Cave and the Bad Seeds: The Carny
- Joy Division: Decades
- The Sisters of Mercy: Amphetamine Logic
- Fields of the Nephilim: The Watchmen
- The The: Armageddon Days (Are Here Again)
- The Jesus and Mary Chain: Just Like Honey
- Talking Heads: Psycho Killer
- The Pogues: Turkish Song of the Damned
- Tom Waits: Underground
- Pixies: Where Is My Mind?
- Pop Will Eat Itself: Wise Up Sucker
- Killing Joke: Love Like Blood
- Nine Inch Nails: Wish
- Einstürzende Neubauten: Silence is Sexy
- Miranda Sex Garden: In Heaven (Lady in the Radiator Song)
I år fyller jag 42 och ger mig själv rätten att inte vara konsekvent någonstans.