En dag ska jag skriva en längre text om Joe Jackson och hur problematiskt det är att gilla en artist som hela tiden gör det så svårt för en att rikta det där omtycket mot honom. Kanske är det just det som lockar: det undanglidande, ja, själva problemet med att han i över 30 år ständigt gjort lite fel – lite fel ljud, lite fel produktioner, lite fel inställning till den kultur han lever i. Men samtidigt där bakom: en djupt egensinnig röst och en väldigt gripande låtskrivare, som fortfarande går sina egna vägar.
Cosmopolitan var den första singeln jag köpte med Joe Jackson. Den är fortfarande fantastisk. Och den innehåller fortfarande ett förfärligt saxsolo. Så klart.
Här är min Joe Jackson-lista för den som aldrig haft chansen att lyssna närmare. Eller för den som bara vill ha en annan vinkel än samlingsskivorna ger.
Någonstans därinne i varje låt finns saker som glimmar till och berör mig djupt: från den ungdomliga känslan av nyfikenhet på nya världar i Another World, den äldre mannens betraktelsen av samma upplevelser i Hell of a Town, 1980-talets ständigt närvarande krigsskräck (som formade oss som växte upp då så mycket) i Tango Atlantico, medelålderskrisen i Home Town, kreativitetstankarna i The Man Who Wrote Danny Boy, insikten att inget egentligen förändras i Awkward Age och minnena hur det kunde vara när man var yngre och hela världen låg öppen (fast det antagligen bara var en liten klubb i en liten stad) i Steppin’ Out.
I videon ovan är Joe Jackson fortfarande new wave. Vilket är övertygande hela vägen till det skrivna gitarrsolot som han har tvingat gitarristen att spela. Efter det är det nästan som han själv inser att han får ta i lite extra för att övertyga på nytt.