Mitt Hultsfred

I veckan meddelades det att Hultsfredsfestivalen ställer in i år och troligen går i konkurs. Nu har det väl hänt förr att kulturinstitutioner har gått i konkurs för att sedan återuppstå men det här kan ändå vara ett passande tillfälle att summera mina egna år på festivalen. Jag satsade hårt och körde tre festivaler vardera i rad på Hultsfred och Roskilde mellan åren 1992 och 1995. Hultsfred blev först ut 1992 eftersom jag hade turen att med hjälp av en vapenvägrarkompis i Målilla vars hela familj ställde upp frivilligt på festivalen lyckades få jobba som alltiallo på Estraden, scenen som jag sedan det trott hette Argus-scenen. Sista året, 1995, valde jag att bara gå på Roskilde eftersom jag bestämt mig att det var den bästa festivalen. Varför vet jag inte riktigt egentligen. Det handlade väl säkert om positionering (Roskilde var tuffare och mer kontinentalt) men framförallt var det fler och större band i Danmark.

Festivalerna var för mig väldigt strukturerade. På den tiden drack jag ingen alkohol och gick stenhårt in för att se så många band som möjligt. Mycket tid lades ner på att läsa igenom alla program, kryssa för alla intressanta spelningar och sedan välja vinnarna vid scenkrockarna, vilka naturligtvis var många. (Till viss del liknade det här säkert det inställning som jag hade inför Hobbex-katalogen och liknande trycksaker när jag var liten.) Något som problematiserade urvalet var att jag redan då var galet genreöverskridande i mitt lyssnande och gärna gick på allt från hardcore till techno via konceptuell teatermusik. Av någon anledning hade jag bara med mig kameran till Hultsfred, aldrig till Roskilde. Och en annan sak som är tråkig är att jag plåtade konsekvent mycket färre konserter varje år (fast bättre bilder tack och lov).

1992

Absoluta favoriterna första året är första årets galna överraskning i form av noiserockarna Borås Energi, vars platta i dag är nästan helt omöjlig att hitta. De hade en fantastisk sättning av en trummis och två basister (varav en gav ifrån sin gutturala läten och skrik när det passade). Det svängde något alldeles galet live och publiken som bestod av folk som passerade tältet och drogs in för att höra vad det här var för något galet oväsen som ljöd på scenen röjde järnet. [myyoutubeplaylist zxUxsST2AH8] Höjdpunkten var annars att se Levellers live. Ett band som jag nördigt nog lyckades skriva en specialarbete om som avslutning på gymnasiet. Extra roligt var det också att få se Teddybears röjiga spelning i lilla Stora Dans. Ett band jag aldrig hört talas om tidigare. [myyoutubeplaylist ZmvfRXzoL5o] Annat bra som jag såg var: Die Krupps, Dismember, Docenterna, ORO, poeten/författaren Roland Vila, hjältarna i Sator, Urban Dance Squad och fantastiska finska vildhjärnorna i Waltari. Bland de jag missade, eller i alla fall inte kommer ihåg att jag såg, fanns tyvärr Blue For Two.

1993

Inser nu att jag inte kommer ihåg så mycket av vad jag såg eller inte såg så ta följande med en nypa salt. Bland annat kommer jag inte ihåg om jag såg den stora brittiska dansrockinvasionen med Jesus Jones och Carter the Unstoppable Sex Machine. Andra året såg jag naturligtvis mycket mer än jag plåtade, men jag missade naturligtvis också en hel del. Bland annat tror jag att Front 242 fick ge vika för något annat på schemat. Annat bra som jag såg: antifascisterna i Blaggers ITA, politikerna i Consolidated, nybildade Dia Psalma, Entombed, Hedningarna, favoriten Rollins Band, The Shamen (eller valde jag bort dem?), veteranerna i Sick of it all, Therapy?, älskade Stefan Sundström & Apache och självklart var jag tvungen att se uppseendeväckande The Jim Rose Circus Sideshow. Bland de jag missade, eller i alla fall inte kommer ihåg att jag såg, fanns: Bob Hund, Front 242, Pouppée Fabrik och Souls.

1994

Det stora hardcoreåret. Mest obegripligt var antagligen att jag slentriandissade Bob Hund när de spelade på Pampas som pretentiöst trams. Det ångrade jag när jag fem år senare upptäckte bandets storhet. Största upptäckten var brittiska hardcoreraggabandet Dub War, som släppte två fantastiska singlar innan de skrev kontrakt med Earache och blev tråkiga och utslätade. Största upplevelsen var otvivelaktligen att se ORO:s stora teatrala uppsättning av filmmusiken till Metropolis. Bäst namn hade onekligen Iodine Jupiter & Hororna från Helvetet. Annat bra som jag såg var: Biohazard, Oyster Band, Charta 77, De lyckliga kompisarna, Cop Shoot Cop, Slapshot, Ignite, Lucky People Center, Big Fish, Refused. Bland de jag missade, eller i alla fall inte kommer ihåg att jag såg, fanns: Sort Sol (hur kan jag ha missat dem?!), Fun-da-mental och all ny svensk hiphop.

Avslutningsvis har jag satt samman en enkel spellista med tidstypiska låtar från flera av banden.

• The Levellers One Way
• Die Krupps Battery
• Docenterna Varm öl och kalla element
• Sator We’re Right You’re Wrong
• Urban Dance Squad Fast Lane
• Waltari Vogue
• Hedningarna Kruspolska
• Henry Rollins Tearing
• Shamen Ebeneezer Goode
• Sick of it All Just Look Around
• Therapy Teethgrinder
• Stefan Sundström & Apache Fan i båten
• Dub War Mental
• Biohazard Five Blocks To The Subway
• Oyster Band When I’m Up I Can’t Get Down
• Cop Shoot Cop Relief
• Lucky People Center Sundance
• Refused Pump The Brakes

Lyssna på låtarna i Spotify.