Under en bröllopsmiddag för något år sedan fick min fru en mycket ung man till bordet.
Efter ett tag ställde han den typ av frågor som man ställer om man är mycket mycket ung och sitter och pratar med någon som är MYCKET MYCKET GAMMAL.
Och så plöstligt slank det ur honom: Men hur var det egentligen att växa upp under kalla kriget?
Det är en fantastiskt bra fråga. Jag kan inte säga att jag har ett bra svar på den, men när jag nu suttit och gått igenom all musik jag lyssnade på 1984, är det just domedagskänslan från det kalla krigets allra kyligaste år som dominerar.
Punkens roliga och levande fuck all-känsla hade för länge sedan glidit över i postpunkens gloom och det tidiga 80-talets arty syntexperiment hade upphört. 1984 var det som om tiden hade hunnit ikapp oss. Plötsligt var allt mycket mer på allvar, även för en 16-åring. Eller: kanske framförallt för en 16-åring.
Tiden präglades av det ständigt närvarande Hotet. På samhällskunskapen visade läraren en film om upprustningen och avblåste sedan lektionen eftersom han började att gråta.
– Allt känns så hopplöst, snyftade han.
No shit, Sherlock.
Oavsett vad dagens nyliberaler försöker föra fram för reviderad och halvljugen bild, så här 25 år efteråt, kommer den paniska känslan av att växa upp i en värld som var delad mellan Thacher och Reagan på ena sidan och en ännu inte sönderfallande Sovjetdiktatur på andra aldrig att försvinna när jag tänker tillbaka.
Brezjnev dog 1982 och efterträddes av Andropov, som dog i februari 1984.
Han efterträddes i sin tur av Tjernenko, som dog tretton månader senare, varpå Gorbatjov fick makten och inledde sina satsningar på glasnost och perestrojka.
Men det var först 1985.
När 1984 började leddes Sovjet av en man som hade rötter i den kommunistiska partistrukturen under andra världskriget. Östeuropa var slutet, förtryckt och vi visste egentligen inte så mycket om det. Ingen åkte dit.
Vissa historieskrivare anser att Reagan bidrog till diktaturens fall genom att öka upprustningen så mycket att den sovjetiska ekonomin kollapsade. Oavsett vilket fanns det ett pris för politiken – både för alla som drabbades av kollapsen och för dem som växte upp i den fria världen, präglade av den hysteriska tidsanda som politiken skapade.
1984 är detta närvarande överallt i musiken jag lyssnar på. Jag tror inte att jag tänker på det som något unikt – det här är ju vardag. Men i efterhand blir det så tydligt.
Big Countrys Flame of the West handlar om när Reagan besöker Irland.
”And many did believe him as he talked upon the square/ the spell he wove upon us fills my body with despair /…/ He had the voice of an angel and the face of a saint /…/ And in his eyes was the flame of the west/ Until it burns he never rests”.
Thomas Dolby sjöng om dissidenter. Att lyssna på Frankie Goes To Hollywoods Two Tribes känns fortfarande mer som att bli överkörd än att höra en låt. Det är svårt att säga om det var uppgivenhet eller frustration eller försök att förändra något som gjorde att en hel generation plötsligt dansade till nukleär undergångsdisco som nog måste sägas ha haft närmast primala kvaliteter för de berörda. Lenin och Thacher fanns på omslaget, för den som möjligtvis kunde missa poängen.
Och så fortsätter det.
I ett av sina finaste ögonblick sjunger Andy Partridge om världen efter kärnvapenkriget:
”Will you tell them about that far off and mythical land / About their leader with the famous face? / Will you tell them that the reason nothing ever grows in the garden anymore / Because he wanted to win the craziest race? /…/ Will you tell them that the reason why we murdered everything upon the surface of the world / So we can stand right up and say we did it in his name?”
Elvis Costello, som året innan skrivit några rasande Thacher-angrepp, riktar efter invasionen av Grenada också blicken mot Reagan och sjunger:
”They’re lighting a bonfire upon every hilltop in the land
Just another tiny island invaded when he’s got the whole world in his hands
And the Heavyweight Champion fights in the International Propaganda Star Wars There’s already one spaceman in the White
House what do you want another one for?”
Innan den bittert ironiska refrängen kommer:
”And the bells take their toll once again in victory chime
And we can thank God that we’ve finally got peace in our time”
Ett antal äldre trådar hänger dock kvar: Echo & the Bunnymen fortsätter på sin lite konstiga stig, Siouxsie likaså. Mockba Music är ungefär som Lustans fast något år för sent, The Alarm tjoar vidare (vad handlar den låten egentligen om?) och Squeeze gör en av sina sista bra låtar innan de packar ihop.
I efterhand verkar det ändå som om i stort sett vilken artist som helst från den här listan skulle kunna ha skrivit den typ av sånger som kom att definiera 1984 för mig. Många gjorde det också vid samma tid (Roger Waters hade gjort en hel platta om Thacher året innan och Ultravox:s Dancing with tears in my eyes, från samma skiva som Heart of the Country, är också en kärnvapenkatastrofsång).
Springsteens Born in The USA var naturligtvis mer intern ur ett USA-perspektiv, men den fond vi som lyssnare ställde skivan mot var väldigt tydlig.
Andra hanterade stressen i tidsandan på ett mer subtilt sätt. Så läser jag bland annat Psychedelic Furs Highwire Days. (Speciellt med tanke på en annan låt på samma skiva där refrängen går: ”Here come cowboys / They’re no fun at all”)
Samtidigt pågår också en rörelse inåt i den musik jag lyssnar på vid den här tiden. Cocteau Twins får för första gången ihop alla trådar på Treasure och skapar något som än i dag är rätt märkvärdigt. Vill man psykologisera kanske man skulle kunna säga att det här dödsläget, allt det paniska, också skapade en generation som vände sig bort från det politiska och istället försvann inåt. Med den äran. Sylvians Brilliant Trees går fortfarande rakt genom själen.
Tja, hur var det då att växa upp under kalla kriget? Ungefär så här.
Och där stod man i sin kavaj och försökte vara vuxen. När jag ser tillbaka har jag lätt att förstå min lärares känslor när han avbröt lektionen.
Lyssna på låtarna här.
Big Country
Thomas Dolby
Ultravox
Frankie Goes To Hollywood
Aztec Camera
XTC
Elvis Costello
The Style Council
The Psychedelic Furs
Bruce Springsteen
Echo & The Bunnymen
Joe Jackson
Eldkvarn
Mockba Music
The Alarm
Siouxsie and the Banshees
Squeeze
Roger Waters
Cocteau Twins
This Mortal Coil
David Sylvian
Kommentarer
4 svar till ”80-talstema: 1984”
[…] 1984 Anders Mildner minns hur det var att växa upp under kalla kriget. På listan finns artister som Big Country, Thomas Dolby och Ultravox. […]
kul att höra! ivo och pandora är ju finfina, men den här var alltid min favorit.
[…] This post was mentioned on Twitter by Pelle Sten, andersmi and Niclas Holmqvist, Andreas Ivarsson. Andreas Ivarsson said: Fin årgång! RT @andersmi Dagens Spotifylista 80-talstemat fortsätter. I dag: 1984 och kallt krig http://bit.ly/ajIJs8 via @pelles […]
Mycket bra lista och en oklanderlig avslutning med min favoritlåt alla kategorier – Brilliant Trees. Minns fortfarande oerhört väl att jag läste Jules Vernes En världsomsegling under havet samtidigt som jag snurrade Cocteau Twins Treasure om och om igen. Totalt sett en mycket surrealistisk upplevelse och det sitter fortfarande kvar när jag lyssnar på den skivan. Sedan är mina absoluta favoriter från just Treasure "Ivo" och "Pandora", men ditt val är helt ok också :)