Jag var 12 år 1997 och båda mina bröder hade precis flyttat hemifrån vilket innebar att jag fick det största rummet hemma och dessutom egen tv. Jag är uppvuxen långt ute på landet och vi hade bara bondkanalerna. Fyran fungerade bäst när det regnade. Till hösten skulle jag börja på högstadiet inne i stan. Det var en stor skola jämfört med den byskola som jag tidigare hade gått i och jag var både nervös och förväntansfull hela året. Nervös för att vara helt fel ute. Ha fel kläder eller lyssna på fel musik. Jag lyssnade ju redan på konstig musik jämfört med ungarna i byn. Om man var tjej 1997 skulle man som mina vänner lyssna på Spice Girls och Backstreet Boys eller sörja att Take That hade splittrats året innan. Jag gjorde aldrig det. Istället hittade jag mina idoler i pappas vinylsamling och spelade sedan Janis Joplin för alla jag kände. De gillade inte vad jag gillade och viceversa. Och sen var det det här med att passa in, få vänner och bli gillad för den man var när man knappt själv visste det. Som för många andra var det förvirrande att bli tonåring och rent musikaliskt så var det ett år av många nya intryck. Teven på rummet gjorde stor skillnad i mitt melodiska bibliotek när Voxpop började sändas i SVT, och för någon som dyrkade listor var det veckans bästa program (efter Ally McBeal). Varje vecka (var det onsdagar?) satt jag bänkad en timme för att bli pepprad med nya musiktips och för att rösta på bästa videon för att den skulle hänga kvar i topplistan. Voxpop gav mig storheter som Kent, The Verve och Suede som jag aldrig annars skulle ha upptäckt. Det var nytt, fräscht och videorna var helt rätt.
Vilken låt blev då framröstad som årets bästa enligt Voxpops tittare 1997? Jo, det blev Hanson med låten I Will Come To You, och jag röstade. Hur många gånger låter jag vara osagt. Om det kan jag bara säga att vi alla har en skämslåt i oss.
Lyssna på Mitt 1997 i Spotify.
[myyoutubeplaylist ZyDV0iynn04, 1lyu1KKwC74, N9kdHXrJYF8, IBH97ma9YiI, qSJD5qnQSG8, xqovGKdgAXY, 1rsWf09_PmI]