Nattmusik

Musik att lyssna på på natten.

Lyssna på låtarna i Spotify.

  • Slussen 05:15 (Nattbuss Edit) Fritjof & Pikanen
  • Månskensregn Veronica Maggio
  • Med Ögon Känsliga För Grönt Barbro Hörberg
  • Här kommer natten Pugh Rogefeldt
  • Om du var här Kent
  • Liv på Mars? Frida
  • Jag minns dej naken Stefan Sundström & Apache
  • Celebration Christian Falk
  • Var blev ni av ljuva drömmar? Monica Zetterlund
  • Morgontåg Skuggpoeten

Lyssna på låtarna i Spotify.

Finished I Ain’t

Ny och gammal hiphop som inte bara är den gamla vanliga.

Lyssna på låtarna i Spotify.

  • Finished I Ain’t Ghostpoet
  • Same Old Thing (Outlaw Breaks Remix) The Streets
  • Like a Punk Adam Tensta
  • NY Is Killing Me Gil Scott-Heron and Jamie xx
  • Wings feat. Robert Del Naja Terry Callier
  • Off The Grid Fear & Fancy
  • Found It Boohgaloo Zoo
  • Time Is Just A Glare feat. Wombaticus Rex The Aztext & E-Train
  • Blad letherette
  • Home Gil Scott-Heron & Jamie xx

Lyssna på låtarna i Spotify.

Robyn remixas

Lyssna på låtarna i Spotify.

  • Cobrastyle (The Bloody Beetroots remix) Robyn
  • Dancing On My Own (Fred Falke Remix) Robyn
  • With Every Heartbeat feat. Robyn (Meatboys Remix) Kleerup
  • Don’t Fucking Tell Me What To Do (Mylo & Sharooz Mix) Robyn
  • Hang With Me (Reset! Remix) Robyn
  • Sexual Eruption feat. Snoop Dogg (Fyre Dept. Remix) Robyn
  • Handle Me (Williams Vocal Mix) Robyn
  • Caesar (Miike Snow Remix) Robyn, I Blame Coco
  • This One’s for You feat. Robyn(Remix) Fläskkvartetten

Lyssna på låtarna i Spotify.

On A Mission

Lyssna på låtarna i Spotify.

  • Katy On A Mission Katy B
  • Brixton The Illersapiens
  • Another Girl Jacques Greene
  • You Don’t Wash (Dub) Kode9
  • Scared Of The Dark feat. Billy Kraven Adam Tensta
  • Är du en av dem? Lovisa Negga
  • Finally feat. La Roux Skream
  • Man Up The Hill (Gui Boratto Remix) Anthony Rother
  • I Need Air feat. Angela Hunte (Digital Soundboy Remix) Magnetic Man
  • I Can’t Stop Flux Pavilion

Lyssna på låtarna i Spotify.

Elliot School

Elliot School har fött många intressanta musiker. Här en samling av några från de senaste åren.

Lyssna på låtarna i Spotify.

  • Crystalised (Dark Sky Remix) The xx
  • Angel Echoes (Jon Hopkins Remix) Four Tet
  • I Feel Better Hot Chip
  • Near Dark Burial
  • Can You Give It The Maccabees
  • The Sun Fridge
  • Islands (The Blue Nile Remix) The xx
  • My Angel Rocks Back And Forth Four Tet
  • Helicopter Fridge
  • Over And Over Hot Chip

Lyssna på låtarna i Spotify.

Going Out In Style

I senaste Close-Up är det en stor Dropkick Murphys-intervju. Här är lite passande rockrökare.

Lyssna på låtarna i Spotify.

  • Going Out In Style Dropkick Murphys
  • Ghosts Street Dogs
  • Black Thorn Flatfoot 56
  • The Cider Drinker Marches On The Dreadnoughts
  • The Bastard’s Way Far From Finished
  • The Stories Are True Time Again
  • My Life Lars Frederiksen And The Bastards
  • It’s The Truth Civet
  • Someday I Suppose (Live) The Mighty Mighty Bosstones
  • Black Friday Rule (Live) Flogging Molly

Lyssna på låtarna i Spotify.

Låtar som pepparkaksformar

[Repris] Det här är ett gammalt inlägg. Jag skrev det för en utmaning för drygt tre år sedan: 12 låtar som format mig på ett eller annat sätt. De senaste dagarnas inlägg ligger väldigt nära den utmaningen och jag har svårt att bräcka den lista jag gjorde då. Alltså publicerar jag den igen, men eftersom det inte finns ett bestämt antal platser på listan den här gången låter jag den svälla. Inte lika skarpt urval men något fler nyanser. Håll till godo.

– – –

Who Are You?

I … I hardly know, sir, just at present – at least I know who I WAS when I got up this morning, but I think I must have been changed several times since then.
Lewis Carroll, Alice’s Adventures in Wonderland

– – –

Mymlan har knåpat ihop en utmaning för var och en att roa sig med under julen. Välj ut tolv låtar som är viktiga för dig. Utmaningen har sysselsatt bakhuvudet under mellandagarna. Ett första urval bestod av ett trettiotal låtar som sen skurits ner och fyllts på tills antalet blev tolv. Som blev tjugo som blev tolv igen. Nu får det räcka. Musik har alltid varit viktigt för mig och att försöka uttrycka sig själv i tolv låtar är inte svårt. Det är omöjligt.

Innan någon anklagar mig för att fuska och att ta med för många låtar och jag vet inte vad: Här är den nya listan med tjugosex låter (Här är den gamla listan med varken mer eller mindre än tolv låtar.)

Jag anser min musiksmak vara bred. Listan har däremot blivit en väldigt smal lista från den tid då mitt musikintresse växte sig starkt. Det har blivit en sån där “origin”-historia som är så populärt i serier och film; en prequel, Year Zero, Ring 0 eller en Hobbiten till Trilogin om Härskarringen.

I mitt fall handlar det om 80-talet, särskilt perioden mellan 1984 och 1989, från 15 till 20 eller från DM till NIN.

Pausmusik. 1976-77: Ett av mina första musikminnen är Sex Pistols på en bandspelare på fritids. Vi satt och ritade robotar. En av kompisarna hade lånat ett band av sin storebror. Jag vill minnas att brorsan hade sett dem på Mogambo i Helsingborg. Det kan också vara en efterkonstruktion. På fritids spelades även Sweet med tokmycket bas så att det skorrade i den gamla bandaren. Som då naturligtvis måste ha varit splitterny. Hemma rullade They’re Coming To Take Me Away, Ha-Haaa! med Napoleon XIV som jag spelat in från radio.

I mitten av 80-talet lyssnade alla på Depeche Mode. Min första riktiga konsert var DM på Olympen i Lund 1985. Året innan spelade de på AF och då var alla de tuffa syntharna där. Vid den här tiden var Depeche på något sätt så självklara att de blir ointressanta. Det var synthbanden som inte var Depeche Mode som väckte musikintresset ordentligt: Portion Control, DAF, Front 242 och så vidare. Men först: Fad Gadget.

1. Fad Gadget: Collapsing New People

Fad Gadget (eller Frank Tovey) var den förste att skriva skivkontrakt med Mute Records som var skivbolaget med stort S under 80-talet*. Fad Gadget hade det som Depeche Mode inte hade: dissonans, teatraliska utspel och ett visst mått galenskap. Han var inte “yeah!”,”come on!” och “awright!” som Dave Gahan, utan smetade in sig i raklödder och fjädrar och spelade på glasflaskor. Collapsing New People spelades in i Berlin och var inspirerad av Einstürzende Neubauten som 1984 hade släppt sina två första plattor, Kollaps och Zeichnungen des Patienten O.T., samt livekassetten 2×4. I jämförelse med Depeche Mode 1984 var det här helt galet och gjorde djupare intryck i den av Thompson Twins uppmjukade pojkhjärnan.

2. Covenant: Figurehead

De tidiga skivorna med Front 242 är Helsingborg och utomhus för mig. De är en stor bandspelare på norr runt Hamilton House, Fria bad, Margarethaplatsen och Magnus Stenbockskolan. Tidig Front 242 är också en konsert på Stadt Hamburg i Malmö 1986, då samma pojkar som drev omkring och gapade i kör till U-Men, Funkhadafi och Lovely Day, blev helt överkörda av de tuffa männen på scen. Krutröken låg tät. På hemvägen bestämde vi oss för att starta ett synthband och erövra världen. Därmed är Front 242 också två tredjedelar av Covenant. Vid första samlingen i källaren där maskinerna ställdes upp på ett pingisbord var även den sista tredjedelen på plats. Det embryoniska synthbandet drevs vidare av dem som hade tillräckligt motivation (och talang) för att göra allvar av löftet. Efter ett antal transmutationer bildades ett nytt band som efter ännu ett antal namnbyten blev Covenant. Pojkarna i bandet har betytt väldigt för mig sedan högstadiet. Intresset för deras musik har växt med tiden, i takt med att jag hittade tillbaka till den elektroniska musiken. Vi kommer ju från samma dalgång. Figurehead var den första låt jag fastnade för ordentligt.

Bonusvideo: Front 242, Lovely Day (Live 1985)

Och förresten, var inte orolig, jag kommer att ha mycket mindre att säga om de senare låtarna på lista.

Pausmusik. 1978-79: Det handlar om robotar igen. Första gången jag hörde Kraftwerk var det i samband med den allmänna Star Wars-yran som rådde efter första filmen. Vi sprang omkring med rymdpistoler och räddade busslaster av rymdprinsessor från onda rymdskurkar. Kompisen som spelade The Robots för mig presenterade den som rymdmusik och vi sjöng glatt med. Därmed låg Kraftwerk länge på samma nivå som smurfarna för mig. Käcka poplåtar med röstförvrängning. Jag hade helt enkelt svårt att ta dem på allvar.

3. Blue For Two: The Ships

Jag har aldrig varit mycket för att dansa. Utekväll har ofta betytt konserter. Och Freddie Wadling avnjuts med fördel live. Han har Sveriges bästa rockröst, visröst och det är med glädje jag nu sätter på dotterns Min skattkammare, där Freddie tolkar Trollkarlen, Jag är det fulaste som finns och Världens Bästa Karlsson. Barnskivor kan annars vara ganska nervpåfrestande. Sen har vi Leather Nun, Cortex, Mobile Whorehouse, Fläskkvartetten, soloplattorna och alla inhopp hos andra artister. Blue For Two har varit bland de bästa svenska banden sedan första plattan. Ships var ofta den sista låten på deras konserter.

Bonusvideo: Ships finns inte på YouTube så det fick bli Eye of the Storm (ovan) och Like an Egyptian (nedan)

4. Laurie Anderson, Language is a Virus from Outer Space


O Superman från Big Science hörde jag första gången i något kulturprogram på SVT, oklart vilket. Den bet sig fast och ville inte släppa. Låten fanns också med i en skolteaterpjäs med Pontus Platin som vi tvingades gå på. Om mobbing, rökning eller narkotika. Eller så var inte Pontus Platin alls inblandad och det är bara jag som glömmer ihop allting i en enda röra. Language is a virus (from outer space) var en så där härligt oväntad hit, eller så var den inte det. Kanske var den det bara för mig, som spelade in den från Tracks på radio och lyssnade på den om och om igen på ett av de där blandbanden som alla producerade. Live-boxen United States ville jag åtminstone ha, men den kostade för mycket (import på Heta Vax). Tack, Spotify! Hur som helst, Laurie Andersons rytmiska ordlekar vill jag ha med på listan.

5. The Sisters of Mercy: Amphetamine Logic

I samband med en blöt semesterresa till Cypern sprack synthmembranet och kläderna blev huvudsakligen svarta. Ny musik släpptes in, gitarrbaserad musik. Mina medresenärer introducerade band som Joy Division och inte minst rätt dans, rätt sätt att röka cigaretten och rätt pose för att grubbla över livets mörker (gjordes med fördel sittande i en regnvåt gränd). Men framför allt var det plattor av The Sisters of Mercy och hämndbandet The Sisterhood som slog an. Sisters blev ett stående inslag på alla fester och utekvällar under resten av gymnasietiden och flera år därefter. Anaconda, Alice, Reptile House och inte minst Temple of Love. Jag slet ut vinyltolvorna och när även First And Last And Always var slut gick jag ut och köpte min första cd-spelare och de två album som då hade släppts.

Vi såg bandet live 1991 i Hultsfreds Folkets Park. En helt fantastisk konsert. När de sista tonerna klingat ut klev vi aningen vimmelkantiga ut i vårmörkret, till tonerna av Ingemar Nordströms band som spelade på dansbanan intill, övertygade om att bättre än så här det blir det bara inte. Det kan faktiskt ha varit sant. Ingmar Nordströms upplöstes samma år och The Sisters of Mercy har inte släppt någon platta sedan dess.

Bonusvideo: Alice (ovan) hade varit rätt låt, men den finns inte på Spotify. Amphetamine Logic är nästan rätt.

6. Fields of the Nephilim: The Watchman

Fields of the Nephilim var mer goth än vad The Sisters of Mercy någonsin var. Sisters var skumma barer, Newsweek, öl och kanske några piller; Nephilim var rött vin, inkunabler, kandelabrar och dammiga ruiner. Kan man låta bli att älska band som pudrar mjöl på scenkostymerna, gärna drar ut sina låter över tio minuter och fyller dem med Lovecraft-referenser, religion och magi? Inte jag. Deras plattor var dessutom så snygga att jag hängde upp dem på väggen när vinylen byttes mot cd.

Bonusvideo: Fields of the Nephilim, Last Exit for the Lost

7. Nick Cave and the Bad Seeds, The Carny

Det är något filmiskt över Nick Cave. Han är inte bara sångare (punk, visa, pop, rock whatever) utan målar upp miljöer och berättar historier som är små filmer av ljud (eh, ja, eller nåt). Det är mörkt, smutsigt, ofta brutalt och gammeltestamentligt. I The Carny berättar han en historia som påminner om Tod Brownings The Freaks och Alejandro Jodorowskys Santa Sangre.

Något av det första jag hörde av Nick Cave var hans framträdande i Wim Wenders Himmel över Berlin. Något av det första jag hörde av Tom Waits var hans roll i Jim Jarmusch Down By Law. Den rösten. Tom Waits skulle varit med på den här listan om Swordfishtrombones, Bone Machine, Blood Money eller Real Gone funnits på Spotify.

Bonusvideo: Nick Cave and the Bad Seeds i “Himmel över Berlin”

Och på tal om religion…

8. The The: Armageddeon Days (Are Here Again)

Jag såg The The i Köpenhamn i samband med att Mind Bomb släpptes (1989). Då var det den bästa konsert jag någonsin sett. Mind Bomb är inte bara en av de bästa plattor jag köpt, den är dessutom snygg. Ännu en av dem som hängdes upp på väggen när vinylen byttes ut.

9. The Pixies: Where Is My Mind?

Långt innan fimen Fight Club, till och med innan boken Fight Club, fanns en platta som hette Surfer Rosa. På den fanns enbart bra musik av ett band som hette The Pixies. En kompis sa till mig att han hört en låt hemma hos en annan kompis, en låt som han var helt säker på att jag skulle gilla. I efterhand undrade jag varför. Men han hade rätt.

Jag tror att det är någonting med nonsens, non-sequiteur, absurdism, patafysik, I am the Walrus, Alice i Underlandet, Liftarens guide till galaxen, kaosmagi, mytologi, fantastik … någonting. Jag landar ofta där. Eller så är den bara ding.

10. Pop Will Eat Itself, Wise Up! Sucker

Pop Will Eat Itself var det första band jag såg på den första rockfestival jag besökte. Det kan ha varit Laibach också, kommer inte riktigt ihåg ordningen. Det kan ha varit den andra festivalen också. Vi hann i vilket fall som helst inte fram i tid till Trance Dance. Det var jag naturligtvis inte ledsen för. Ugly, There is no love between us anymore och Can U Dig It var perfekta för festivalstämningen. Tillsammans med de vintetrorna från Helsingör.

Poppies låtar ger dessutom en bra sammanfattning av den populärkultur jag stoppade i mig i slutet av 80-talet: MTV (och frågesporten Remote Control), The Fabolous Furry Freak Brothers, Twilight Zone, Run DMC, Bruce Wayne/Batman, Marvel/DC, Alan Moore (med V for Vendetta och högaktuella Watchmen), Terminator, Alien (och skådisen Harry Dean Stanton), The Warriors, Total Recall, Blade Runner (and so on and so forth) och tonvis med skräckfilm.

Can U Dig It gick inte att bädda in men U Can Dig It här.

Och missa inte skräcklistan här.

Bonusvideo: Pop Will Eat Itself, There Is No Love Between Us Anymore

Pausmusik. 1980-1983: Nix. Inga fler robotar.

11. Nine Inch Nails: Wish

1989 blev synthen rumsren igen. Eller tvärtom egentligen. Jag kunde ta Kraftwerk på allvar och kunde åter lyssna på Depeche Mode. Jag upptäckte Ministrys Twitch och Nine Inch Nails släppte Pretty Hate Machine. Några år senare kom Wish och det var helt rätt, igen. Och Trent Reznor går från klarhet till klarhet 20 år senare. Good show!

Bonusvideo: Nine Inch Nails, The Great Destroyer (live)

Om vi nu fortfarande har Frank Tovey i skallen när vi går in på refrängen (ok, fel metafor).

Collapsing New People var inspirerad av Einstürzende Neubauten. Bandet bidrog med slagverk på 12″-mixen så jag upprepar låt 1 innan finalen.

Bonuslåt: Fad Gadget, Collapsing New People (Berlin Mix)

Frank Tovey dog 2002 när hans svaga hjärta till slut gav upp. Neubauten firar 30 år som band 2010. Jag fyller 40 i år och har följt bandet i 25 år. Tröttnar inte. Men vad gammal jag har blivit. Och nu slår jag knut på mig själv i ett försök att få ihop en slutkläm, men misslyckas och ni slipper därmed en rejäl fanfar. Nu får det räcka. Det här var mina tolv låter.

12. Einstürzende Neubauten: Silence is Sexy

Den långa listan (2011)

  1. Napoleon XIV: They’re Coming To Take Me Away, HA-HAAA!
  2. Kraftwerk: The Robots
  3. Yazoo: Nobody’s Diary
  4. Siouxsie and the Banshees: Cities In Dust
  5. Fad Gadget: Collapsing New People
  6. Front 242: Funkhadafi
  7. Covenant: Like Tears In Rain
  8. Einstürzende Neubauten: Yü-Gung
  9. Cortex: The Freaks
  10. Blue For Two: Ships
  11. Laurie Anderson: Language Is A Virus
  12. Bauhaus: Lagartija Nick
  13. Nick Cave and the Bad Seeds: The Carny
  14. Joy Division: Decades
  15. The Sisters of Mercy: Amphetamine Logic
  16. Fields of the Nephilim: The Watchmen
  17. The The: Armageddon Days (Are Here Again)
  18. The Jesus and Mary Chain: Just Like Honey
  19. Talking Heads: Psycho Killer
  20. The Pogues: Turkish Song of the Damned
  21. Tom Waits: Underground
  22. Pixies: Where Is My Mind?
  23. Pop Will Eat Itself: Wise Up Sucker
  24. Killing Joke: Love Like Blood
  25. Nine Inch Nails: Wish
  26. Einstürzende Neubauten: Silence is Sexy
  27. Miranda Sex Garden: In Heaven (Lady in the Radiator Song)

I år fyller jag 42 och ger mig själv rätten att inte vara konsekvent någonstans.

Präglad

Eftersom jag sedan en tid tillbaka jobbar med Popstad Lund – ett projekt som försöker ta reda på vad popkulturen mellan 1971 och 1996 förändrade för de människor som kom i kontakt med den – har jag funderat en hel del över vad det egentligen var som hände med mig själv mot slutet av 70-talet och början av 80-talet.

Problemet är att ju mer man tänker, desto mer komplex blir bilden av vad som egentligen påverkade och varför. Ju fler frågor man ställer, desto färre svar har man.

Varför gillade jag The Beach Boys samtidigt som The Clash? Hur kom det sig att steget från Ebba Grön till Hansson de Wolfe United var så naturligt att jag inte ens funderade över det?

Jag har försökt göra en lista över den musik som präglade mig när jag var mellan 11 och 13. Kriteriet har varit att jag skulle minnas när jag hörde musiken för första gången. Och hur jag kände.

På andra sidan de här låtarna – egentligen bara några månader bort i tid räknat – finns en explosion av musik och grupper: Eldkvarn, Lolita Pop, Commando M Pigg, Costello, XTC, Springsteen, Joy Division, Ultravox, Echo & The Bunnymen, och så vidare, men det hade blivit ohanterligt att gå in på, utan att dela upp och kategorisera.

För mig var punken lite som om det plötsligt kom en ny årstid. Jag hade aldrig hört något liknande innan – och ändå var det fullkomligt naturligt att det skulle låta precis som det gjorde.

Paper Moon kan kanske tyckas vara lite apart. Men det var den första låten som jag någonsin tyckte om och det skulle vara fel att inte ha med den. Jag minns hur jag satt på golvet, kanske 4 eller 5 år gammal, och för första gången kände känslan att det här, det vill jag höra igen. Utan att kunna förklara varför. Egentligen är ju det något av det mest märkvärdiga, vad som händer inom oss när vi hör musik.

• The Clash
• Stiff Little Fingers
• Sex Pistols
• The Beach Boys
• Ebba Grön
• Ella Fitzgerald
• The Specials
• The Police
• Roxy Music
• Madness
• Hansson de Wolfe United

Lyssna på låtarna i Spotify.

20 låtar som präglat mig

Det man lyssnar på som tonåring kommer man att lyssna på hela livet. Jag tror det. Tonårslyssningen präglar musiksmaken för alltid. Jag var ganska sen att engagera mig i musik. Det var inget som direkt uppmuntrades i mitt hem. Ironiskt nog var mina föräldrar musiklärare, men det hjälpte föga då hemmet samtidigt var strängt religiöst och den musik som ansågs rumsren var i princip klassisk musik och “kristen musik”.
Jag lyssnade mycket på klassisk musik. Jag älskade Mozart, Beethoven, Stravinskij, Bach och Grieg. Helt övertygad om att de präglat och påverkat mig. Ändå är jag osäker på om det är Beethoven jag kommer att välja när sitter på hemmet. Troligare är att jag kommer att vilja lyssna på Kraftwerk, eller David Bowie.
Åh Bowie.

Jag minns sommaren 1988. Radioprogrammet Metropol hade tema 70-tal, och flera lördagar i rad – jag tror det var lördagar, jag kan minnas fel – spelade de 70-talets 100 bästa låtar. Det var sommaren då jag flyttat in till stan, från pappa. Jag hade slutat skolan, skulle börja jobba till hösten och livet lekte. Pappa kunde inte längre bestämma över mig, inte över vilka jag umgicks med, och definitivt inte över vilken musik jag lyssnade till. Så jag spelade in hundralistan, lyssnade om och om igen, försökte komma ikapp. Gissningsvis var det samma låtar som mina jämnåriga växt upp med. Fått höra hemma, av sina föräldrar, som små. När jag fick höra på Jan Sparring och Einar Ekberg, Psalmer och Månskenssonaten.

Därefter började jag köpa skivor. Pratade med andra, gick på konserter och fick mina första stora musikaliska upplevelser. När jag lyssnat in mig på sextiotalet och sjuttiotalet var det dags för nutiden, som var 80-talet.
Det var på den tiden när det fanns några få stora genres. Åtminstone i Sundsvall var man synthare eller hårdrockare, om man inte lyssnade på pop. Och vanlig rock. Till popen hörde Michael Jackson och Madonna. I mina kretsar ansågs det lite fult att gilla pop. Men jag hörde det ändå. Jag lutade över åt synthen, men hade många kompisar som var vad som då kallades svartrockare, eller depprockare. Sedemera kom jag att jobba på Pipeline, som då gick under benämningen “Sundsvalls enda rockklubb”. Ett ställe som var indie. Som arrangerade konserter med mindre, okända band. Där udda människor hängde, förenade i att vara udda men på olika sätt. Jag hittade hem.

Min musiksmak fortsatte att spreta. Än idag kan jag bli lika förtjust över en svensk visa som av tysk synth, det enda jag egentligen har svårt för är olika former av metal. Vilket kanske inte är så förvånande, om man kikar på de 20 låtar jag valt ut, som jag tror präglat min musiksmak för resten av livet. 20 låtar som jag lyssnade mycket på i tonåren, och som jag gärna lyssnar på än idag.

Här är listan.

Musik som präglat mig

Det här är den första delen i en serie inlägg där vi på Dagens Spotifylista delar med oss av musiken som präglade oss under vår uppväxt, våra tonår.

Jag försöker komma ihåg vad det var på de där kassetterna. Det är ett nytt årtionde. 1990-talet har dragit igång. Jag har flyttat och i det nya hyreshuset finns ett fotolabb i källaren. Där nere står jag, timme efter timme, och framkallar foton. I bandspelaren rullar ett antal band kväll efter kväll. Det är mest musik, men även klassisk studenthumor som Riskradion, Monthy Pythons Flying Circus, Birger Ballongen Bengtssons Bravader och ett Sveriges Radio-program där Anders Lundin blandar sketcher om proggtiden med klassisk proggmusik (Om någon har detta program inspelat, mejla mig på pellesten @ gmail com).

Cd-skivan har kommit men i vilket fall som helst är det fortfarande blandband som gäller. Det är ju mycket lättare att låna några skivor av en kompis eller granne och spela in skivorna än att köpa nytt. Och även om mycket av mina pengar då gick till Heta Vax på Möllegränden i Helsingborg var många skivor begagnade. Jag minns särskilt de jag köpte av HD:s musikrecensent som skaffade mig mitt första fotojobb. Han målade kanterna på skivorna med en grön spritpenna, för det ultimata ljudet.

Tillbaka i fotolabbet var det en blandning av 1960-, 70-, 80- och 90-tal. Det mesta med någon slags rockgrund – hårdrock, goth, progg. Mycket var politiskt, eller gick att tolka det så i alla fall. Det var bland annat Imperiet, Fiendens musik, Risken finns, Kal P Dal, Cornelis Wreswijk, Levellers, Sisters of Mercy, The Doors, Gasolin’ och Metallica. Metallica blev det allt mer sällan dock. De släppte sitt svarta album 1991 och där, på sommaren i London när jag hörde albumet de första gångerna, insåg jag att det inte längre var min grupp. De skulle slå igenom och hade slipat bort alla kanter. I stället var det Levellers som tog över. Där jag tidigare hade skrivit ett skolarbete om Metallica på högstadiet skrev jag mitt slutarbete i gymnasiet om Levellers och deras koppling till Englands politiska historia och nutid (nu dåtid). Samtidigt började dansmusiken slå sig in i mitt medvetande. Meat Beat Manifestos Satyricon gick varm från årsskiftet 1992–93.

Mitt i allt det här fanns naturligtvis den nya svenska punken med De lyckliga kompisarna och Strebers som starkast lysande stjärnor. Men det tar vi en annan gång (jag blir bara ledsen när jag tittar efter dem i Spotify). Vi kan väl nöja oss med att konstatera att jag dansade sönder mina glasögon dagen före högskoleprovet på en DLK-konsert 1993.

De här timmarna, kvällarna, månaderna jag spenderade i fotolabbet resulterade kanske inte i några historiska bilder men jag kan fortfarande återkomma till musiken och minnas både spännande och vemodiga ögonblick.

Jag avslutar spellistan på samma sätt som Danmarks Radios Det Elektriske Barometer avslutade söndagskvällen varje vecka, med Gasolin’s Som et strejf af en dråbe.

Lyssna på låtarna i Spotify.

  • Du är religion Imperiet
  • Cosmopolite Imperiet
  • Battle fo the Beanfield The Levellers
  • One Way The Levellers
  • When You Don’t See Me The Sisters of Mercy
  • Black Planet The Sisters of Mercy
  • Om ja’ va’ en slashas / Jag vill leva fri Kal P Dal
  • Ja’ kan li en regnig kväll Kal P Dal
  • En spark rätt i skallen Fiendens musik
  • Självkritik 1 Risken finns
  • Öar i strömmen Risken finns
  • Riders on the Storm The Doors
  • Ghost Song The Doors
  • This is My Life Gasolin’
  • Som en strejf af en dråbe Gasolin’

Lyssna på låtarna i Spotify.