90-talstema: 1994

Jag skulle vilja påstå att Prodigy’s – No Good (Start the Dance) förändrade mitt liv i grunden. Det påståendet är – om något – en rejäl överdrift och en sanning med modifikation. Men säg den sanning som inte blir bättre av ett visst mått fiktion.

Faktum kvarstår att mitt förhållande till musik i början av mitt 15:e levnadsår mest bestod av piano- och cellolektioner på den kommunala musikskolan och att all form av populärmusik eller radioskval bara var mer eller mindre irriterande bakgrundsbrus.

Men så kom då No Good, en crossover mellan lite smalare elektronisk dansmusik och populärmusik och jag hittade plötsligt musik jag tyckte var bra. Visst fanns det en hel del bra elektronisk musik tidigare, men det var först här jag upptäckte den. Och med No Good kom också början på min tonårsrevolt och den tid i mitt liv som ganska bra kan beskrivas av Nine Inch Nails albumtitel från -94: The Downward Spiral (Nådde rock bottom på den spiralen våren -97 – i sviterna efter festen 2nd Renaissance på Pakhus 11 i Köpenhamn – men har varit på stadig och säker uppgång sedan dess).

Tycker nästan lite synd om mina föräldrar som fick stå ut med mig under denna perioden. Inte konstigt att min mammas nerver inte är riktigt hundra. Som sista barn av fyra där mina föregångare gått genom tonåren snällt och beskedligt kom jag, eftersläntaren, och vände upp och ner på deras värld. Liksom min egen. Fast jag försökte vara snäll och tänkte att ”det de inte vet har de inget ont av” (Detta ledde bland annat till en liten episod under min best mans tal på mitt bröllop där han nämnde både en och två saker som, framförallt min mamma, tidigare varit lyckligt ovetandes om).

Men då 1994 låg denna tid fortfarande i sin linda. Den lilla tillgång till pengar jag hade räckte inte längre än till ett par Ginzabeställningar där jag köpte på mig Prodigys hela bakkatalog – på CD och Vinyl – samt några få andra plattor mer på vinst och förlust. Bland dessa Moby’s Everything Is Wrong som ett av få Mobysläpp som fastnat hos mig.

I övrigt fick jag tag på musik på alternativa vägar; Under en praovecka i en skivaffär spelade jag in allt intressant jag hittade på kassett, jag hittade de tre första Trance Europe Express-samlingarna på det lokala lilla biblioteket och Emmanuel Top, Trope och Plastikman låg bara och väntade på att bli lånade – på obestämbar framtid – i en vinylback hemma hos en dåtida bekant. Tvivlar starkt på att han visste att jag var där och lånade skivor – eller att han ens själv var där (är helt ärligt förvånad över att han fortfarande lever – och lite rädd blir jag när jag tänker på att det lika gärna skulle kunna vara jag).

1994 var i varje fall året som etsat sig fast i mitt medvetande som det året jag fick upp ögonen för elektronisk musik. Även om jag breddat mina musikaliska vyer rejält sedan dess så är det fortfarande elektronisk musik – i alla de former – som ligger mig varmast om hjärtat.

Till slut; det viktigaste från -94, mitt -94, har ni här i dagens spotifylista.

[myyoutubeplaylist 6RI9wVgOO1s, KO_FlmXlIRM, V-TqR7ZzaZQ, AyVoSqBxBKY, hyr5WdrEvGI]