Jan Johansson-listan

httpv://www.youtube.com/watch?v=EBgmb_PBoLk&feature=related

Så här långt efteråt framstår det Jan Johansson gjorde fortfarande som oförklarligt. Så enkelt, så naturligt, men ändå så eget och omöjligt att efterlikna. Jag såg en bra dokumentär om honom på Svt för några år sedan, där någon sa: Man borde inte kunna höra vem det är som spelar bara på en ton som trycks ner på ett piano. Men när Jan Johansson spelar går det.
Det är ganska märkvärdigt. Och de här inspelningarna tycker jag extra mycket om.
Lyssna på låtarna i Spotify.

Präglad

Eftersom jag sedan en tid tillbaka jobbar med Popstad Lund – ett projekt som försöker ta reda på vad popkulturen mellan 1971 och 1996 förändrade för de människor som kom i kontakt med den – har jag funderat en hel del över vad det egentligen var som hände med mig själv mot slutet av 70-talet och början av 80-talet.

Problemet är att ju mer man tänker, desto mer komplex blir bilden av vad som egentligen påverkade och varför. Ju fler frågor man ställer, desto färre svar har man.

Varför gillade jag The Beach Boys samtidigt som The Clash? Hur kom det sig att steget från Ebba Grön till Hansson de Wolfe United var så naturligt att jag inte ens funderade över det?

Jag har försökt göra en lista över den musik som präglade mig när jag var mellan 11 och 13. Kriteriet har varit att jag skulle minnas när jag hörde musiken för första gången. Och hur jag kände.

På andra sidan de här låtarna – egentligen bara några månader bort i tid räknat – finns en explosion av musik och grupper: Eldkvarn, Lolita Pop, Commando M Pigg, Costello, XTC, Springsteen, Joy Division, Ultravox, Echo & The Bunnymen, och så vidare, men det hade blivit ohanterligt att gå in på, utan att dela upp och kategorisera.

För mig var punken lite som om det plötsligt kom en ny årstid. Jag hade aldrig hört något liknande innan – och ändå var det fullkomligt naturligt att det skulle låta precis som det gjorde.

Paper Moon kan kanske tyckas vara lite apart. Men det var den första låten som jag någonsin tyckte om och det skulle vara fel att inte ha med den. Jag minns hur jag satt på golvet, kanske 4 eller 5 år gammal, och för första gången kände känslan att det här, det vill jag höra igen. Utan att kunna förklara varför. Egentligen är ju det något av det mest märkvärdiga, vad som händer inom oss när vi hör musik.

• The Clash
• Stiff Little Fingers
• Sex Pistols
• The Beach Boys
• Ebba Grön
• Ella Fitzgerald
• The Specials
• The Police
• Roxy Music
• Madness
• Hansson de Wolfe United

Lyssna på låtarna i Spotify.

Udda Elvis (1)

De senaste dagarna har jag varit helt fast i Elvis Costellos King of America. Mycket eftersom den för mig är så starkt förknippad med tiden runt mordet på Olof Palme (jag köpte den samma dag som han mördades).
Och det är ju en fantastisk skiva. Som jag dessutom av en rad anledningar har en massa personliga band till.
Precis som många andra har jag haft betydligt svårare att relatera till Costellos senare produktion. Han har i likhet med ett flertal andra artister i samma generation gått från att vara relevant till att vara duktig.
Men när jag satt och gick igenom Costellos senare skivor, hittade jag ändå ganska mycket som är just relevant, som berör, som jag går igång på. Några av dessa låtar har jag samlat i den här listan. Se det som en alternativ samling från de skivor du kanske inte brytt dig om att ge dig på.

Och på tal om den pågående diskussionen om #journalistroll, här är ett par rader från When I Was Cruel No.2:

Two newspaper editors like playground sneaks
Running the book on which of them is going to last the week
One of them calls to me and he says, “I know you / You gave me this tattoo back in ’82”
“You were a spoilt child then with a record to plug / And I was a shaven headed seaside thug /Things haven’t really changed that much / One of us is still getting paid too much”

Här kan du lyssna på låtarna.

Journalistroll-listan

You walk into the room, with your pencil in you hand / You see somebody naked and you say: ”Who is that man?”
You try so hard, but you don’t understand / Just what you’ll say when you get home
Because something is happening here, but you don’t know what it is
Do you, Mister Jones?

Bob Dylan skrev (antagligen) Ballad of a Thin Man om en journalist som inte begrep hans musik och texter, men nog känns den passande även i en tid som denna, när journalistrollen befinner sig i upplösning som en följd av medieutvecklingen.

Här kommer alltså en journalistroll-lista, inspirerad av debatten med samma namn.

Och för övrigt kan man notera följande: Det är nästan lättare att hitta mediekritik på Spotify än i svenska dagstidningar.

Lyssna på låtarna i Spotify.

• Tom Paxton

• 10 cc

• Don Covay

• Adam & The Ants
• Lonnie Donegan
• Morrissey
• Pete Seeger
• Joe Jackson
• Billy Bragg

Lilla hoppiga XTC-listan (1 av 3)

Nä, nu skakar vi fart på den här vårterminen med en tredelad XTC-lista.
Först ut: Lilla hoppiga XTC-listan.
När jag var mindre brukade min mor hålla sig för hjärtat och säga ”Sänk!” när jag spelade det här. Och man måste medge att musiken fortfarande har en förmåga att höja tillvarons tempo.

Lyssna på låtarna i Spotify.