20 låtar som präglat mig

Det man lyssnar på som tonåring kommer man att lyssna på hela livet. Jag tror det. Tonårslyssningen präglar musiksmaken för alltid. Jag var ganska sen att engagera mig i musik. Det var inget som direkt uppmuntrades i mitt hem. Ironiskt nog var mina föräldrar musiklärare, men det hjälpte föga då hemmet samtidigt var strängt religiöst och den musik som ansågs rumsren var i princip klassisk musik och “kristen musik”.
Jag lyssnade mycket på klassisk musik. Jag älskade Mozart, Beethoven, Stravinskij, Bach och Grieg. Helt övertygad om att de präglat och påverkat mig. Ändå är jag osäker på om det är Beethoven jag kommer att välja när sitter på hemmet. Troligare är att jag kommer att vilja lyssna på Kraftwerk, eller David Bowie.
Åh Bowie.

Jag minns sommaren 1988. Radioprogrammet Metropol hade tema 70-tal, och flera lördagar i rad – jag tror det var lördagar, jag kan minnas fel – spelade de 70-talets 100 bästa låtar. Det var sommaren då jag flyttat in till stan, från pappa. Jag hade slutat skolan, skulle börja jobba till hösten och livet lekte. Pappa kunde inte längre bestämma över mig, inte över vilka jag umgicks med, och definitivt inte över vilken musik jag lyssnade till. Så jag spelade in hundralistan, lyssnade om och om igen, försökte komma ikapp. Gissningsvis var det samma låtar som mina jämnåriga växt upp med. Fått höra hemma, av sina föräldrar, som små. När jag fick höra på Jan Sparring och Einar Ekberg, Psalmer och Månskenssonaten.

Därefter började jag köpa skivor. Pratade med andra, gick på konserter och fick mina första stora musikaliska upplevelser. När jag lyssnat in mig på sextiotalet och sjuttiotalet var det dags för nutiden, som var 80-talet.
Det var på den tiden när det fanns några få stora genres. Åtminstone i Sundsvall var man synthare eller hårdrockare, om man inte lyssnade på pop. Och vanlig rock. Till popen hörde Michael Jackson och Madonna. I mina kretsar ansågs det lite fult att gilla pop. Men jag hörde det ändå. Jag lutade över åt synthen, men hade många kompisar som var vad som då kallades svartrockare, eller depprockare. Sedemera kom jag att jobba på Pipeline, som då gick under benämningen “Sundsvalls enda rockklubb”. Ett ställe som var indie. Som arrangerade konserter med mindre, okända band. Där udda människor hängde, förenade i att vara udda men på olika sätt. Jag hittade hem.

Min musiksmak fortsatte att spreta. Än idag kan jag bli lika förtjust över en svensk visa som av tysk synth, det enda jag egentligen har svårt för är olika former av metal. Vilket kanske inte är så förvånande, om man kikar på de 20 låtar jag valt ut, som jag tror präglat min musiksmak för resten av livet. 20 låtar som jag lyssnade mycket på i tonåren, och som jag gärna lyssnar på än idag.

Här är listan.

1969

httpv://www.youtube.com/watch?v=6xhYk9PEmXA

1969 var ett bra år. För musik och drömmar. Vi pratade om första månlandningen och Woodstockfestivalen, Neil Armstrong och Jimi Hendrix. Filmen Easy Rider och scenversionen av Hair hade premiär. Vi drömde om frihet och en bättre värld, på moder Jord och ute i världsrymden, och det är bra näring för musik.

Spotifylistan för året 1969 är lång, men den är bred. Och jag hoppas den duger utan förklaringar.

1969 var också det år jag föddes. Jag heter Niclas Holmqvist, är alltså 40 år gammal (någon gång i april) och jobbar med kommunikation för Hyresgästföreningen och Sekwa förlag. När jag hinner skriver och jobbar jag för mig själv.

Min favoritperiod musikaliskt är senare delen av 80-talet, då när indie blev mainstream. Även om jag lyssnar på mycket annat också, stelnade tydligen min referensram något efter perioden 84-94. Industri och metal, svartrock och blippbloppsynth står högt i kurs.

Min topplista över spelade artisterlast.fm toppas av My Bloody Valentine, Einstürzende Neubauten, Serj Tankian, Nine Inch Nails, Blue For Two, Killing Joke, Ministry, Portishead, Doktor Kosmos och OhGr. Andra ständigt återkommande favoriter är The Sisters Of Mercy, Fields Of The Nephilim, Nick Cave & The Bad Seeds, Dead Can Dance, Tool (med sidoprojekt), System Of A Down och hela Freddie Wadlings oeuvre.